Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1867, sida 1

lan emottagit; — hans tröstegrunder hade varit fåfänga, och hon hade aldrig sagt honom hvad som fattades henne. Plötsligt, — för fyra veckor sedan, -— hade hon försvunnit, oH det hade ej lyckats honom att upptäcka det minsta spår efter henne. Emedan han forskat efter henne, hade han ej genast besvarat mitt första bref. Nu borde han ej längre dölja den sorgliga sanningen för mig. Han fruktade att hennes oförklarliga melankoli hade öfvergått till verklig sinnessjukdom och drifvit den sjuka till sjelfmord. Du inser lätt det förtärliga slag, som drabbade mig. Huru var det med denna hustru, som jag älskade så innerligt? Hvad hade gjort henne så sorgsen, och hvad kunde ha stegrat hennes melankoli till en sådan sjukdom? Men förhöll det sig verkligen så, som vännen tillskref mig? Och kunde jag väl betvifla hans ord? Var icke Schilden min äldste och trognaste vän. Han hade alltid visat mig den största vänskap samt till och med ej dolt sina fel för mig, ehuru jag egentligen blott funnit etti enda fel hos honom: hans för långt drifna ärelystnad. Hvad hade kunnat förmå honom att gifva mig falska underrättelser om min hnstru? Och hvad annat kunde det vara än han skref? Men hvad var det då egentligen, som han skref? Jag kunde blott på ort och ställe erfara det. Den 31 Mars förlidet år inryckte vi i Paris, och tre veckor derefter ilade jag till Minden. Schilden var icke der, utan hade företagit en tjensteresa. Jag hörde efter i det hus, der min hustru hade bott, och hos mina få bekanta i Minden. Jag