Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1867, sida 1

medan jag ännu var i fält, till Minden; med förhöjd lön. I slaget vid Leipzig hade jag erhållit ett sår, som under flera veckor fängslade mig vid sjuksängen. Derefter erhöll jag permission för att tillträda min nya befattning, och samtidigt förde jag min hustru till Minden. I Breslau var hon ensam, ty hennes far hade blifvit förflyttad derifrån. I Minden egde jag en bepröfvad vän, till hvilken jag unde anförtro henne. Jag trodde det åtminstone. Jag återvände till armn, och vi hade snart flera hårda strider att utstå i Frankrike. Med min hustru kunde jag underhålla en regelbunden skriftvexling, och hennes bref voro de kärleksfullaste. Efter någon tid blefvo de till och med så ovanligt ömma, de uttryckte en öfverspändhet, som hitintills hade varit alldeles fremmande för hennes enkla, okonstlade väsen, och som gjorde mig desto oroligare. Jag tillskref henne det slutligen, — och jag hade erhållit hennes sista bref, — ty de få rader hon sedermera tillskref voro ej något bref. IIennes tystnad var mig oförklarlig; min anmärkning hade ej kunnat förorsaka den eller kunnat såra henne. Jag måste ställa den i förbindelse med den der öfvorspändheten. — Min ångest ökades; jag tillskref regeringsrådet von Schilden, — den vän, till hvilken jag hade anförtrott henne. Jag måste tillskrifva honom ännu en gång, innan han svarade mig. Han skref då att min hustru hade försvunnit; han visste ej hvarför, eller hvarthän hon begifvit sig. Hon hade sedan en längre tid varit sorgsen och förstämd, stängt sig inne och ej emottagit någon. Äfven honom hade bon blott säl