Ifått tillåtelse härtill, afreste Marsh oförtöfvadt till Spezzia. Om resultatet af den sinlemnade protesten har ingenting ännu försports. Kort efter nederlaget vid Mentana har Garibaldi utgifvit en slutproklamation till italienarne, hvilken, genom sin lugna och nästan diplomatiska ton, på ett märkligt sätt skiljer sig från de förra proklamationerna. Den lyder sålunda: Correse den 3 November. Italienare! Kejsarens af Frankrike och konungens af Italien intervention i Kyrkostaten har beröfvat vår mission dess egentliga ändamål: Roms befrielse! Tillfölje häraf beredde vi oss i dag, skyddade af Apenninerna, att aflägsna oss från krigsskådeplatsen; men den påfliga armeen, som blifvit fullkomligt fri från att bevaka Rom, och som samlat alla sina krafter, spärrade vägen för oss. Vi blefvo tvungna att mottaga batalj, och då man betänker den ställning, vi hade, kan man icke förvånas öfver, det vi icke kunnat meddela Italien en ny triumf. Päfliga trupperna drogo sig tillbaka med mycket stor förlust, och vår förlust var äfven betydlig. Vi måste nu nöja oss med att blifva åskådare af den lösning, som de italienska och franska armåerna skola gifva den romerska frågan, men om denna lösning icke skulle blifva öfverensstämmande med nationens önskningar, skall Italien helt säkert inom sig sjelft finna ny kraft att ånyo taga initiativet för att sjelf lösa denna lifsfråga. . Sexnamngifna medlemmar af Garibaldis förra generalstab — Fubrisi, Mario, Missori, Menotti Garibaldi, Guerzoni och Adamoli — offentliggöra följande berättelse om träffningen vid Mentana: För att förhindra, att det, på sanningens och de italienska vapnens äras bekostnad, utsprides oriktiga underrättelser om träffningen vid Mentana, anse vi nödigt att skildra de vigtigaste enskildheter, i hvilka vi alla tagit del, förbehållande oss likväl att gifva noggranna rapporter samt en fullständig och detaljerad berättelse under general Garibaldis autorisation. Den 3 November klockan half 1 började den italienska iriskara, som höll Monte Rotondo besatt, sin marsch på vägen från Mentana till Tivoli, der äfven de andra frikårer, som befunno sig på päflig grund, skulle inträffa. General Garibaldi hade törutsett möjligheten af en sammandrabbning på marschen, och som följd deraf vidtagit alla åtgärder för att försäkra sig mot en öfverrumpling. Förtruppen utgjordes af första bersaglieri-bataljonen, som genc.a starka patruller skulle understödja högra flanken, hvilen var mest utsatt för ett fiendtligt anfall. Vi voro 5,000 man med 2 kanoner, hvilka eröfrats vid Monte Rotondo. Förtruppen hade knappast kommit förbi Mentana, innan det anmäldes för generalen, att de påfliga trupperna redan anfallit en afdelning i spetsen för avantgardet. Generalen vidtog genast sina åtgärder med afseende härpå. Andra bataljonen af de frivilliga, andra och tredje bataljonen af bersagliererna samt ett kompani Livornoskyttar togo ställming på de höjder, som ligga en half mil från Mentana, och mottogos der med en liflig eld från de påfliga jägarne och zuaverna. Men då positionen vid Mentana icke lämpade sig till försvar, och fienden företog en rörelse i vår venstra flank för att afskära ess återtåget, besatte de frivilliga kastellet och husen i Mentana, under det den öfriga delen af Garibaldis trupper utsträckte sig mot venstra flygeln och bakom staden. Det var då, som tvenne kolonner zuaver och jägare stormade staden och efter få ögonblicks förlopp inträngde i de främsta husen. Ställningen var kritisk. Mentana och återtåget voro hotade. Garibaldi gaf nu befallning till ett bajonettanfall längs hela linien, hvilket utfördes på ett så lysande sätt, att Mentana återtogs. Generalen ledde sjelf från en höjd kanonelden. Träffningen syntes vara vunnen, och fienden förlorade i hvarje ögonblick terräng, då en ny, sluten fiendtlig kolonn visade sig på valplatsen. Det var friska bataljoner af Antibes-legionen, som inträffade till förstärkning af de vacklande bataljoner, som varit i elden, och angrepo vår venstra flygel med ny kraft. Deras Chassepotgerär anställde stor förödelse bland våra trupper, som gjorde dem hvarje steg stridigt. Likväl var det från denna stund omöjligt att vinna seger. Öfvermakten trängde oss tillbaka, och brist på ammunition förlamade oss fullständigt. Våra kanoner hade redan användt sina 70 skott. Det var nödvändigt att betäcka återtåget och dessutom hålla fienden på afstånd, äfvensom förhindra honom att framrycka på vägen från Mentana till Monte Rotondo. Detta lyckades, och återtåget verkställdes till sistnämnde ställe. Der koncentrerade general Garibaldi alla disponibla krafter till försvar för positionerna och kastellet. Fienden närmade sig staden på gevärshälls afstånd, men vågade icke fortsätta sitt anfall, utan intog klockan 5 en ställning på de höjder, som omgifva Monte Rotondo. Han syntes sålunda vilja låta oss behålla aftomen och hela natten till fri disposition, och derigenom blef Garibaldi i stånd att komma till kratt igen, så att han kunde våga det yttersta motstånd i den starka positionen vid Ionte Rotondo. Likväl sedan den franska och italienska interventionen skett — betydde den politiska situationen mera än den militäriska, och derföre måste en fortsatt blodsutgjutelse betraktas som onyttig. Garibaldi insåg detta ganska väl och gaf order att man skulle draga sig tillbaka emot Passo Correse, hvilket i största ordning och i fiendens åsyn utfördes om aftonen. Striden varade i fyra timmar. Vi hade emot oss hela den päfliga armsen med tre batterier, af hvilka likväl endast enskilda pjeser kunde sättas i verksamhet. De frivilligas hållning under striden var berömvärd, och nästan alla officerarne togo i farans stund aktiv del deruti. Men de frön till upplösning, som på ett skamligt sätt af polisagenter blifvit utsådda ibland oss, vår brist på ammunition och den omständigheten, att vi ögonskenligen redan gått miste om det slutliga mål, som vi äsyftat, gjorde det omöjligt för oss att segra. Vår förlust belöper sig till omkring 250 döda och sårade samt några hundra fångar, men fienden har fått betala sin seger dyrt. Dagens post. TYSKLAND. Grefve Bismarck har — enligt , Köln. leitung — ånyo haft ett anfall af sina rheumatiska plågor, hvilket dock icke hin:ji. havista —