Blandade ämmen. En afton vid W. von Brauns graf. I Bohusläns Tidning för sistlidne Lördag läses: I Söndags anträffade en å härvarande kyrkogård vandrande person ett papper, hvilket fladdrade för vinden vid Wilhelm von Brauns grafvård. Det tillvaratogs och befanns vara ett qväde: ,.En afton vid W. v. Brauns graf, hvilket vi här nedan meddela, icke minst för det egendomliga i sättet att så strö blommor på skaldens lugna hvilorum: En afton vid W. v. BRAUNS graf. Främling! ser du kullen invid muren, Der man rest den höga minnesstenen? Ser du kullen? Grön han ännu lyser, Fastän hösten sköflat trädens krouor. Ja, nog ser jag kullen der och stenen Och nog märker jag den friska grönskan, Men hvem hvilar under detta torftak? Och hvem vårdar det att så det frodas? Och du frågar hvem, som bor i högen Och du vet ej hvem, som ansar torfvan: Det är kämpen, som der gått till hvila, Och det minnet är, som håller vården. Sitt på hällen der. Jag vill förtälja Några enkla ord om trötte slumrarn. Medan månen opp om berget hinner Och hans namn dig ter i gyldne runor. Men hur djerss jag sjunga här vid skaldgrift, (Ty en sådan kämpe göms i mullen), Huru vågar väl min arma sångmö Sina ringa blommor strö på grafven? Har du hört en sommarafton — trasten Sina toner slå från höga tallen; Och du lyssnat, hållit andedrägten, Att om minsta tonfall ej gå miste. Men på grenen nära roten satt då Skogens lilla sparf och qvad sin visa. Och den store sångaren i teppen Blef ej ond på qvittraren inunder. Har min mening du förstått, så vet du Också huru nu jag vågar sjunga: Jag är sparfven, qvittrar, — han är trasten, Sångaren, som här har gått till hvila. — Sent en qväll, för flera år sein, gick han Samme skald, hvars namn du ser på stenen, Grubblande bland denna kyrkgårds gratvar. Och han prisade den lugna orten Och det tysta folket, som der bodde. Och han önskade att sjelf få flytta Dit — och bygga der sitt hus i mullen. Åren gingo — skalden sjöng och gladdes; Men i hjertat gnagde sorgens törntagg. På hans läppar ystra skämtet lekte; Men derunder låg ett dystert vemod. Så han kämpade mot sorgens härar. Och mot menskoslägtets fel och lyten Drog ban osta ut i komisk härnad. Med sin gissel slog han — och vid slaget Gnällde mången träffad ,,hund och skällde. Så förkättrare han vunnit många, Men än flera vänner, som förstodo Skalden rätt — och visste att värdera, Visste älska honom och hans sångmö. Men, nu lyssna till hvad sist jag nämner: Elfva år, på dagen jemnt, sein skalden Vandrade bland grafvar här och drömde, Reddes kullen till — vid murn — och mottog Trötte sångarn vänligt i sin gömma. Frid med slumrarn! men hans sångmö lefver, oförgänglig uti skaldens sånger, Och skall ännu skänka månget löje Och skall än framlocka många tårar. Tryftelhandeln sätter i Frankrike millioner i omlopp och skaffar många tusen fattiga sörtjenst genom vinterarbete. Under innevarande år har afsättningen af tryffel uppgått till icke mindre än 35 mill. francs.