Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1867, sida 2

— Och derborta? frågade Gisbert. — Man tar ej emot. Jag uppgaf mitt namn, men man känner mig inte. — Det var väl, onkel Florens. Hur länge stannar du här? — Tills i morgon. — Då träffas vi. — Jag hoppas det, oaktadt din dårskap. — Det är ingen dårskap, onkel, adiö. — Adiö! De hade yttrat detta, medan de gingo utför trappan. Der nere stego de tre studenterna upp i vagnen, hvilken hastigt for bort med dem åt Weenderthor. Domherrn blickade en stund efter sin brorson, kastade derefter en blick upp till den svarta maskens fönster, såg der ingenting och gick således sin väg, i det han sade för sig sjelf: — Hvad det finns mycken dårskap här i verlden! Sedan studenten Gisbert von Aschen, jemte de andra studenterna och domherrn, hade aflägsnat sig, gick Gretchen in i hans rum för att städa. Mycket arbete behöfde hon ej använda dervid. Ehuru den ange friherrn älskade beqvämlighet, tyckes han ej vara oordentlig. Flickan hade snart slutat sitt bestyr, ehuru det tycktes förefalla henne tungt. Hennes bekymrade msigte förrådde huru beklämdt hennes ljerta var; mången suck undföll henne, och man såg af det drömmande uttrycket hennes ögon, huru gerna hon önskat yssna till sitt hjertas drömmar. Men det cunde hon ej; hon hade ännu flera rum utt städa, och hennes moder torde ej tilljöra de fördragsammaste. Vid fönstret!