gjorde det visserligen på sitt egendomliga sätt, sedan han först hemtat djupt efter andan. Denna suck kunde gälla både hans hustru och äktenskap. — Jo, sade han, — sedan fyra dagar bor der en fremmande dam, hvilken blott visar sig med en svart mask för ansigtet. Sålunda ser man henne visserligen ofta vid fönstret, och äfven nyss innan du kom hit. Men sedan du visade dig, har hon dragit sig undan bakom gardinerna, och nu är hon försvunnen. — Och du tror att det är Gisbertina? frågade domherrn. Dina ord väckte denna förmodan hos mig. — Det vore likt henne. Är hon vacker? Jag menar växten. — Jag har inte gifvit akt derpå. — Det är återigen likt dig. Domherrn, den heslutsamme mannen, inlät sig ej i vidare spörjsmål. — Jag måste sjelf öfvertyga mig, sade han, — inom tio minuter kommer jag till baka, eller vill du kanske följa mig? Denna fråga kom helt oväntad, och den unge friherrn besinnade sig. — Nej, sade han slutligen. — Du förnekar dig aldrig, Gisbert. — Jag vet det, men — — —äMen? — Jag har inte tid. — Du är en narr! Derefter gick domherrn. Gisbert stannade vid fönstret och blickade ned på gatan. Snart varseblef han domherrn, som gick in i det omnämnda huset. Vid tönstret syntes ej längre den svarta masken, och den unge friherrn stod i djupa tankar. Slutligen stördes han.