henne är vida kännbarare — tron och förtroendet bland folket. Blir påfvedömet ytterligare beröfvadt återstoden af verldslig, makt — den makt, utan hvilken påfvedömet sjelft, i trots af skristens ord: , mitt rike är icke af denna verlden, påstår sig ej kunna ega bestånd — hvad återstår väl då för detsamma annat än en tragisk undergång? Och hvad blir då af den katolska kyrkan? Denna fråga, hur onödig den än för ögonblicket må synas, har dock redan mycket allvarligt blifvit diskuterad i evangeliskt-teologiska kretsar. Man har i dessa kretsar kommit fullkomligt på det klara med, att påfredömets fall skulle utöfva en ofantlig återverkan på den evangeliska bekännelsens ställning — om en evangelisk kyrka är ej att tala. Ty man må ställa den Augsburgiska bekännelsen än så högt, så måste man dock medgifva, att en väsentlig del af densammas betydelse ligger i dess motsats mot katolicismen. Bortfaller med påfvedömet, med katolska kyrkan, denna motsats, så ser protestantismen sig ställd framför ett nytt problem, hvars lösning synes desto svårare, som protestantismen tyvärr sjelf blir ju längre desto gätsullare. Det är — så säger man uti ifrågavarande teologiska kretsar — ej omöjligt, att påfvedömets undergång sammanför den kristna kyrkans genom reformationen skiljda leder i en riktning, hvarest med filosösiens stillhjelp en förening för alltid kan uppnås. Det behöfves då endast en stor profet, som ocmotståndligt rycker med sig alla själar i denna riktning! Ack, den tid, hvarunder framför allt de materiella intressena herrska, är illa egnad att föda stora religionsproseter! Respekt likväl för de materiella intressena! Det är de. som nu ledt förbindelserna mellan Nordoch Sydtyskland till den punkt, på hvilken det kan låta sig tala om ett Tyskland. De äro pelarne till den nödbre, som, till alla patrioters stora tillfredsställelse och till Frankrikes stora missbelåtenhet, numera är slagen öfver Mainlinien. De ensamme, icke de en gång så högt beprisade enhetsidterna, är det, som i det iderika Tyskland skola lösa enhetsfrågan. — Som bekant, hade de sydtyska regeringarne vid fredsslutet förlidet år ,frivilligt måst ingå ett offoch defensivförbund med Preussen och förpligta sig att hjelha till att återställa den genom kriget upplösta tullföreningen — Tysklands materiella enhet — i enlighet med de preussiska fordringarne, nemligen under inkallande af ett tullparlament och under uppgifvande af alla serskilda intressen i tullförenings-angelägenheter, men att för öfrigt inrätta sitt försvarssystem efter den preussiska modellen. Dessa fördrag ha nu, sedan de i Hessen-Darmstadt och Baden blifvit sanktionerade af folkrepresentationerna, äfven blifvit förelagda folkrepresentatienerna i Bajern och Wärtemberg till antagande. Det är otroligt hur mycket hat mot Preussen, som vid detta tillfälle vågade träda i öppen dag hos den sydtyska befolkningen. Dei biktstolen regerande ultramontanerna uppeggade befolkningens religiösa fanatism mot det protestantiska Preussen. De radikale gåfvo lösen: ,heldre franska än preussiska! Den sydtyska flegman stretade med ängsligt bekymmer emot det hotande energiska, bistra preussiska väsendet, och man såg allmänt i andanom redan den pajerska och wirtembergska verlden undergången i Preussens sköte. Hela Bajern och Wärtemberg, inberäknadt pressen, katedrarne, predikstolarne och spinnstugorna, voro liksom i ett rus. Endast köpmännen höllo sig, som alltid, nyktra. De räknade, medan de andre rasade. Derpå kom grefve Bismarck och förklarade: utan förbundsfördrag ingen tullförening mer! Och tullföreningens materiella intressen verkade som kallt vatten, åtminstone på folkrepresentanterna. Förbuudsoch tullföreningsfördragen äro bifallna, korrektivet för några tyska synder i Nikolsburger-freden af 1866 har trängt igenom, grefve Bismarck har åter förblifvit mästaren i spelet. Grefve Bismarck! Tro mig, denne ,,markiske junker skall en gång liksom Predrik den store, Gustaf Adolf o. a. fortlefva som myth bland tyska folket. Redan nu hör man de besynuerligaste föreställningar om honom. Då jag för kort tid sedan företog en resa vid statens södra: gräns, råkade jag i samtal med en borgarhustru, som helt och hållet upptagit grefve Bismarck i sitt hjerta. Det är väl en riktigt präktig och bra karl? frågade hon mig förnöjd. Åh ja-, svarade jag; ,jag kan berätta er, att han emelJanåt af glädje dansar omkring i sitt rum, och den han då får fatt uti, kan bli qväfd .ÖAAA. . . man dat