Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1867, sida 3

kännelserna, en lissfråga för nordtyska protestantismen. Då förste referenten, d:r Krause från Berlin, fått förhinder, utvecklade kyrkorådet Schenkel från Heidelberg såsom andre referent i ettlängre kraftfullt och glänsande töredrag en följd af 10 satser, af hvilka vi här återge några af de vigtigaste: 1) Unionen är det sakliga och rättsliga uttrycket för det nyare protestantisktkristliga medvetandet, att kristendomens tyndpunkt ej hvilar på den kyrkliga dogmen, utan på den kristligt-sedliga lifsgemensamheten. 2) Derigenom att unionen förklarat skilnaderna i läran mellan de båda protestantiska hufvudbekännelserna ej vara något hinder för den kyrkliga författningen och lifsgemensamheten, har lärorörelsen inom den protestantiska kyrkan öfverhufvud befriats från de ärsda dogmatiska inskränkningarne. 4) Inom unionskyrkorna kunna bekännelseskrifterna göra anspråk på fortfarande gällande kraft blott så till vida, somi dem de grundsatser innefattas, ur hvilka protestanternas kristligt-sedliga lifsgemenskap ledt sitt ursprung, och at hvilka den fortfarande uppehålles. 9) Slutliga målet för unionsstiftelsen i Tyskland är den tyska protestantiska nationalkyrkan, hvars genomförande dock ingalunda utesluter fortbeståndet af provinsiella kyrkliga egendomligheter. I diskussionen, hvars resultat blef tesernas nästan enhälliga antagande, deltogo herrar pastor Thomas från Berlin, Brandes och professor Ewald från Göttingen, Bluntschli från Heidelberg, öfverhofpredikanten Schwarz från Gotha, hofkammarrådet Fritze från Nassau; de dels framhöllo några furstars förtjenster om unionen, dels prisade unionen som nutidens största religiösa framsteg och mest välsignelsebringande verk. Ämnet för andra dagens förhandlingar var: ,protestantföreningens ställning till den nuvarande frågan om den historiske Kristust. Professor Holtzmann srån Heidelberg hade för diskussion framställt följande 5 satser: 1) Vi äro ej i tillfälle att såsom protestantförening kunna offentliggöra en gemensam uppfattning af den historiske Kristus, och förutsätta att inom föreningen i denna fråga förefinnas mångahanda skiljaktiga uppfattningar. 2) Men deri äro vi ense, att blott de uppfattningar af Jesu person, hvilka göra fullt allvar af tanken på hans mensklighet och historiska tillvaro, tillfredsställa samtidens religiösa behof. 3) Äfven fasthålla vi derjemte den förutsättningen, att Jesu betraktande ur mensklig och historisk synpunkt ingalunda innebär nödvändigheten att uppgifva eller försvaga hans betydelse som grund och medelpunkt för hela kristenhetens religiöna Kf. 4) Men vi påstå, att den protestantiska grundsatsen om trosoch lärofrihet äfven sträcker sig till denna del af läran och följaktligen fordrar: att inom kyrkan och hennes läroembete jemte dessa tidsenliga uppfattningar må få göra sig gällande ej blott den gammalkyrkliga föreställningen, utan ätven andra, måhända lika lätt åtkomliga moderna åsigter, såvidt de blott ej neka kristendomens religiösa och sedliga innehåll. 5) Men framförallt fordra vi, att den vetenskapliga forskningen öfver detta ämne ej geno n något våld eller någon inskränkning Mi hindras från att föra den började processon till slut, och vi vänta just af den we:enskapliga rörelsens frihet säkrast