Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1867, sida 1

var mången således blott och bar samt måste börja på nytt för att förtjena något, eller ock sammanskrapade slägtingarne sina sista thaler, så att ett yrke eller studierna åter kunde börjas. Och sålunda gjorde vid universitetet den gamla uniformen samma tjenst som en ny civil rock skulle hafva gjort, i fall han kunde hafva blifvit anskaffad. Men detta ansågs ej som någon skam och sporrade endast till ny ifver i studierna. Det var ju en fortfarande erinran om det, som väntade de ungdomliga kämparne. Ju mindre staten hade kunnat bjuda och gifva dem, desto mera hade hon lofvat dem. Alla, som hade följt ropet för konung och fosterland, som hade deltagit i de ärofulla striderna, utgjutit sitt blod, och uppoffrat förmögenhet och existens för thronens räddning samt fäderneslandets befrielse, alla skulle de så fort som möjligt erhålla den rikaste ersättning, och i synnerhet skulle de, som egnade sig åt studierna, hafva de förnämsta och kraftigaste anspråk på befordran i statens tjenst. Detta hade blifvit dem högtidligt och offentligt lofvadt vid flera tillfällen, och ungdomen tror på löften, i synnerhet på löften i nödens stund. — Det var i midten af Juni månad besagda år 1816, och vi inträda omkring klockan åtta på morgonen i ett rum vid Weenderstrasse i Göttingen, der en student mera låg än satt på en soffa och rökte sin långa pipa till sitt morgonkafle Vid denna tid, och vid samma gata låge väl hundra studenter sålunda på sina soffor. Det ifrågavarande var ett vanligt stu dentrum med en soffa, ett halft dussir