Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1867, sida 2

instituter och organer, för hvilka undersåten flyr så fort han kan, emedan de endast bringa honom olycka. Men har ni tid nu, mitt barn? — Jag är fri för dagen. — Så följ mig då för att ta afsked. De gingo till bersån, der skänkjungfrun tog afsked af de båda damerna. — Vi äro väninnor, sade Karolina till Henriette, — och vi skola ofta återse hvarandra. Den af oss, som först erhåller underrättelser trån armäån, meddelar det genast åt den andra. Derefter varseblef äfven hon skänkjungfruns oro. — Hvad fattas er? frågade äfven hon. — Den stackars Bernhard, mamsell. — Hvad är det med honom? — Han har gått med smugglarne, och knappt var han borta, förrän en gränsvaktare skyndade in i värdshuset. Han hade stått på vakt i närheten och sett smugglarne asftåga. Han rapporterade detta till regeringsrådet. Ack, det skar mig i hjertat att se triumfen i den förnäme herrns falska ansigte. Stackars Bernhard! Han trodde sig så säker, och ingen kan varna honom. — Vi skola hoppas att han står under Guds beskydd, sade Karolina. Bergchäsen körde nu fram, och de båda fruntimren samt domherrn stego upp. Man ropade ännu ett farväl till skänkjungfrun, och åkdonet for sin väg. Alla sutto en stund tysta, men slutligen bröt domherrn först denna tystnad. — Den okonstlade är oftast klarsynt, sade han. — Jag har ofta märkt det hos lig, Karolina, och äfven i dag hos skänkjungfrun. Apropos regeringsrådet från Minden — —