Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1867, sida 3

— Vi väntade endast på dig, onkel Florens. — Då måste jag väl be om ursäkt att ag dröjde så länge. Jag ströfvade omkring, ty qvällen är så stilla och herrlig. En mängd bittra tankar bestormade mig dervid. — Bittra tankar under denna sköna afton, onkel Florens? — Ja, riktigt bittra! Jag kände lust att förbanna verlden och menniskorna. Alla krigets fasor framstodo för mig, ty äfven derborta, på andra sidan Rhen, har denna stilla afton spänt sin stjernepell öfver tusentals arma menniskor, som ligga på den nakna marken, uppfyllda af hat, hämnd, mordlust eller dödsfruktan. I morgon, då dagen gryr, skola de hetsas emot hvarandra som vilda djur. Och det finns menniskor, hvilkas triumf är deras bröders mord och raseri; — det är deras ära och rykte. Och menskligheten erkänner denna ära, kastar sig ned för den, och kallar detta historia. — Men låt oss resa. Jag skall tillsäga om vagnen och föra skänkjungfrun till er, så att ni kunna ta afsked af er nya väninna. Han gick till värdshuset. Der herrskade ett rörligt lif, ty tulltjenstemännen höllo på att bryta upp. — En gränsvaktare, — så berättade Karolinas lilla körsven för domherrn, — hade skyndsamt anländt till värdshuset några minuter förut samt hade låtit kalla en tullinspektor ur det rum, der de högre tjenstemännen sutto till bords med regeringsrådet, samt yttrat några ord i hemlighet till honom. Inspektoren hade skyndat tillbaka in i rummet, och straxt derefter hade ett allmänt uppbrott egt rum