Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1867, sida 2

ket en väg från Nässjö till Vestervik, men vi hafva ej hört denna sträcka med allvar omtalas, så att vi ej kunna anställa någon jemförelse i detta hänseende. Vår uppfattning at saken göller emellertid endast den fördelaktigaste punkten vid Östersjön, vare sig denna är Vestervik eller Öscarshamn. Inför banor af så stor allmän betydelse böra ovilkorligen sådana stå tillbaka, hvilka ega antingen endast lokal vigt, eller blott i aflägsen mån en allmännare. Så antaga vi att de föreslagna jernvägarne från Norge, vare sig genom Bohuslän eller Dalsland, väl tillhöra framtiden, men icke kunna påräkna syenska statens direkta medverkan ännu på åtskilliga år. Deremot — vi upprepa det — borde Norge känna sig särdeles manadt, att taga frågan om en bana från Kristiania till Krosskärr i det allvarligaste öfvervägande, då denna plats såsom norsk uthamn måste för vårt brödralands handel och allmer tillväxande sjöfart ega ett ofantligt värde. Såsom man af ett telegram i dagens blad erfar, har ryktet om grefve Manderströms asskedstagande och grefve Ehrensvärds ösvertagando af utrikesministerportföljen spridt sig ända till Frankrike. Vi hafva förut upplyst, det vi vore i tillfälle att förklara ryktet, hvad grefve Ehrensvärd angår, sakna all grund. Sedermera förnimma vi från Stockhom, att grefve Manderström, som nu lär vara kryare än någonsin, visserligen icke tänker på att begära afsked, då dertill icke finnes någon anledning. Ty att de omständigheter, som ,Irance försport, skulle vålla en förändring i den närvarande rådkammaren, är ju en uppenbar orimlighet. Någon allians med Danmark föreligger icke; och att lefva i godt förstånd med Ryssland lärer väl vara vår regerings högsta pligt, då vi icke hafva någon anledning till misshällighet med detta rike. Vi våga alltså påstå att det rykte, som nu sökt sig väg till Frankrike, är alldeles ogrundadt; men antaga att det för ett visst parti är angenämt att utsprida sådana tendenslögner. För en del af detta parti gäller det dock mindre den skandinaviska politiken, än andra syften. Det gäller först och främst att rubba den närvarande ministeren, hvar synd att hafva genomfört representationsfrågan icke så lätt förlåtes, samt vidare att knyta andra och vida farligare allianser än den danska. Det är dock föga troligt, att grefve Ehrensvärd mera än grefve Manderström skulle inlåta sig på denna äfventyrarepolitik, som har med de revolutionära ,aktionsmännen det gemensamt, att vilja besinningslöst kasta landet i faror, utan att beräkna dess tillgångar och kraft att rädda sig derutur. Man borde sätta det partiet och den politiken i litanian, om det hjelpte. Men så länge det stannar vid att utsprida rykten, får det väl hållas.