Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1867, sida 2

— Regeringsrådets? frågade Bendis. — Om inte den första var hans. Men ika godt, vi mäste igenom utan tvekan. Vagnen är ännu hundra steg framför oss. Framåt! De skyndade utför den återstående deen af sluttningen och befunno sig vid bergets fot, der skogen upphörde. I dalen funnos blott enstaka buskar. De ämnade just framträda undan de sista träden. — Halt! Verda! ropades det omedelbart framför dem. Blanka gevärspipor blixtrade emot dem i stjernljuset. — Min Gud! ropade gossen, de voro klokare än vi. — Vi äro förrådda, förlorade, hviskade Bendix. — Tillbaka! Tillbaka! ropade han till bärarne. De störtade tillbaka, men de hade kastat ifrån sig sina bördor för att kunna springa fortare. — Alla de dyrbara varorna! — Fega hundar! ropade juden ursinnig, men han flydde sjelf. — Halt, stanna, annars skjuta vi! ropade gränsvaktarne. — Den, som inte stannar, blir nedskjuten! De sprungo allt ifrigare för att undfly löden. Flera skott lossades och kulorna genomskuro bladen samt inträngde i trädstammarne. Men ingen af de flyende tycktes hafva blifvit träffad, ty man hörde ntet fall, intet rop. — Efter dem! ropades det nedifrån dalen. Gränsvaktarne inträngde i skogen och klättrade uppför berget, medan de åter laddade sina gevär.