Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1867, sida 1

Ja, med två. — Håll dem i ordning. Han såg sig derefter omkring efter Levi, men han kunde ej upptäcka honom. — Han har gått bakom folket, sade Bendix. — Ah, der känner han sig troligtvis tryggare med sin långa knif! De hade tillryggalagt öfver hälften af sin väg utan att förnimma det ringaste fremmande ljud. — Skall jag berätta slutet af min historia med ugglan? frågade gossen. — Fruktar du då ingenting mera? — Jag tror inte det. — Nå, så berätta då. — Slutet är kort. Jag klättrade upp eken och nådde dess högsta grenar, ty örnnästet var nära toppen. Girenarne blefvo svagare deruppe samt böjde sig. Jag var nära nästet. Jag tänkte just sträcka ut handen för att väcka de gamla, lå — krack! brast den svaga gren, på hvilken jag stod, och jag ramlade ned, från gren till gren. Detta var min lycka, ty derigenom kom jag med hela lemmar ned på marken, — men alldeles sönderrifven. Den gamla ugglan hade medfört olyckan. Och i qvill, — men Gud hjelpe oss, hvad är det der nere! Stanna alla! Rör inte en led! Han yttrade dessa ord i hviskande ton, och alla stannade likasom fastväxta vid narken.