Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1867, sida 1

solk följde honom eller hade tagit en genväg öfver bergen? Det finns flera sådana, och fastän den vi följa är den kortaste, så ha gränsvaktarne likväl inga bördor att bära och behöfde ej hvila två gånger. — Vi skulle således vara förrådda, gosse? — Ni låg länge i boden vid sågen, och ni äro många. Hur lätt kunde ej någon ha sett er! Då utsattes kanske vakt. Man såg oss aftåga, huru säkra vi än trodde oss. Och då man såg vår kosa, visste man också att vi ämnade oss till Warburg; ty från sågen och dit leder ingen brygga eller färja öfver Diemel. — Hvad är nu att göra, gosse? frågade Bendix. — Vagnen är ännu långt bakom oss, och tullkarlarne äro ej före den. Inom fem minuter äro vi i dalen, som vi måste passera, och inom en minut äro vi igenom den. Jag för er genom den smalaste delen. På andra sidan äro vi i säkerhet. Låt oss genast bryta upp. — Upp! sade Schlom Bendix, — skynda er, karlar! Männen voro redan på benen och hade fattat sina bördor. Följ mig! sade Bernhard. — Låt oss gå tre i bredd, så att vi hålla oss mera tillsammans. Gå inte för tungt och tala inte ett ord, så att vi kunna höra det minsta ljud. De gjorde som han sade. Gossen hade emellertid blifvit verkligen orolig. — Schlom Bendix, sade han sakta till den bredvid honom gående juden, — är ni beväpnad med pistoler?