Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1867, sida 1

och just här, med somma uggla. Skal jag berätta er det? — Berätta. — Det är nu snart fyra år sen. Omkring hundra steg der bakom fanns ett örnnäste med fyra ungar, hvilka jag gerna ville ha. Men nästet låg på de öfversta grenarne af en hög ek, och under dagen höllo de gamla alltid vakt der; de skulle ha kastat ned mig, om jag hade vågat mig dit upp. Då försökte jag det en qväll, ty, då djuren störas i sömnen, måste de blifva förvirrade, flaxa hit och dit i mörkret, och ungarne äro mina. Så tänkte jag. Men jag måste gå förbi almen, och då jag tittar dit upp, kommer den gamla ugglan fram och glor på mig med sina blänkande ögon, alldeles som nu, så att mitt hjerta började klappa fortare, och då jag derefter kom fram till eken, — — men der hör jag någonting, afbröt plötsligen gossen sin berättelse. — Och den här gången är det verkligen till venster der nere. Alla lyssnade. — Det låter som en vagn, sade Schlom Bendix. Konrad Maurer hade nalkats, ty han hade hört samma buller. — Går inte vägen till Ovelgönne till venster der nere? frågade han gossen. — Jo visst. — Då är det mamsellen på Ovelgönnes vagn. Hon var ännu qvar vid sågen, då vi gingo, och hennes vagn var ännu inte förspänd. Bernhard hade funderat något. — Det är möjligt, sade han. Men regeringsrådets vagn fanns också vid sågen. Om det nu vore den? Om hans