Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1867, sida 2

— Judarne hålla sig gömda derborta och vänta redan på mig. sade han. De båda fruntimren räckte den modige gossen sina händer. — Skona ditt lif! sörmanade Karolina. — Gud skydde dig, sade fru Mahler rörd. Gossen försvann bakom värdshuset. Derifrån begaf han sig till en dold. sidoklyfta, i hvars botten låg en gammal förfallen kolbod. Han gaf ett tecken med handen, och en skepnad nalkades honom i mörkret. — Är det du, Bernhard? — Ja, Konrad. Äro alla karlarne der? Konrad Maurer var åter fullkomligt nykter och hade stått på vakt. — Alla, svarade han. — Äfven judarne? — Ja, båda två. De gingo in i kolboden. Det var så mörkt derinne att man ej kunde se handen för ögonen, men man hörde ett sakta sorl af flera röster. — Schlom Bendix! sade Bernhard. — Här, svarade juden. — Kom ut ett ögonblick, jag har någol att säga er. Juden nalkades, och Bernhard lemnade boden tillsammans med honom. En tredje följde dem; det var Aron Levi. — Schlom Bendix, sade gossen derute, — vi äro förrådda. Regeringsrådet från Minden är derborta vid sågen med minst ett dussin gränsvaktare. — Hvad vilja de här! utbrast den häftige Aron Levi. — Vi äro här ännu i Hessen, Låt en af de preussiska hundarne komma, så slår jag ihjäl honom, sticker ned honom med min knif!