Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1867, sida 2

Kristiania. Sällskapets inkomster utgjorde under räkenskapsåret 2,956 spd., hvaremot utgifterna stego till 3,032 spd., af hvilka mer än 1,900 spd. i omkostnader för den under tryckning varande nya upplagan af bibeln. — Samfärdseln mellan Vermland och Norge. Från Kristiania skrefs den 31 Oktober i ,, Morgenbladet: Bankchefen Frölich gjorde sistlidne Lördag en utflygt på jernvägen till Arvika för att sammanträfia med en del af de stora bruksegarne i Vermland och med dem förhandla om, i hvad mån Kristiania bankoch kreditkassa skulle kunna underlätta trafiken mellan Vermland och Kristiania, särdeles beträffande jernoch trävaruex n. Herr Frölich skulle hafva åtföljts af höiesteretsadvokat Kildal, som dock af embetsgöromål blef hindrad. Efter hvad som förljudes, skola de flesta af de på förhand genom ett cirkulär underrättade bruksegarne hafva infunnit sig vid mötet. Dessa yttrade sin erkänsamhet för kreditkassans tillmötesgående, men tillika upplystes, att prof:r Broch hade meddelat flera af de närvarande, att man inom direktionen för den norska hufvudjernbanan hade ämnat att på banans grund inrätta en beqväm upplagsplats för jern, till användande för jernexporten öfver Kristiania. Det var antagligen hr Frölichs mening, att kreditkassan skulle inrätta ett fullständigt s. k. jernkontor med uppsyningsmän, bokhålleri och nödig kontroil, så att kontorets recipissen kunde tjena såsom ett lätt transportabelt värdedokument, på hvilket penningar, när så behöfdes, kunde erhållas. Följaktligen kunde man icke på stället fatta något afgörande beslut i saken, men der valdes en komitå af 3 medlemmar, som ämna begifva sig till Kristiania för att närmare förhandla i ärendet. Trälastexporten från distrikten längs hela banan innanför gränsen har emellertid börjat och tagit sin naturliga gång öfver Kristiania, såsom den kortaste och billigaste vägen; dock äro de disponibla förråden af sådan last för närvarande icke stora, ty vederbörande hafva ännu att uppfylla sina kontrakt från i fjol med Göteborgs handlande. Den allmänna meningen inom Vermland säges vara den, att distrikten komma att få sin trafik öfver Kristiania. Mötet mellan svenskarne och bankchefen föranledde ett par festliga tillställningar, i det hr Frölich efter första dagens möte gaf en middag, hvarunder särskilda skålar för den utvigade samfärdseln mellan rikena föresloges, samt en toast af herr Frölich för arbetet, hvilken väckte mycken anklang. Följ nde jag, Söndagen, gafs en resefrukost för ich. komitsen af bruksegare säges bestå af baron Fleetwood på Sälboda, hr O. Juel på Koppom och hr S. O. Sundström på Charlottenberg. Om man derutaf, att prof. Broch redan förut satt sig i förbindelse med Vermland, ville draga den slutsats, att kreditkassan kommit för sent, i det man sätter prof. Brochs uppträdande i förbindelse med hans ställning såsom direktör i kreditbanken, så förhåller sig saken knappast sålunda. Hr Brochs anbud går väl icke ut på annat, än upplagsplats för varorna, deras mottagande, uppläggning och utförselexpedition. -Saken sjelf är af lika stor betydelse för Vermland som för Kristiania. Kan distriktet få billigare export pr jernbana öfver Kristiania, som på samma gång är snabbare och mera konserverande för varorna än transporten på vägar, kanaler och elfyar till Göteborg, är det otvifvelaktigt, att distriktet väljer vägen hit. Dess fördel för Kristiania är klar nog, och det beror således på jernbanan, att den sätter frakterna tillräckligt billiga, och dernåst på våra bankinstitut att kunna bjuda producenterna samma lätta tillgång till förskott på deras produkter, som de nu hafva i Sverge. — Man är kreditkassan erkänsla skyldig, för det hon tagit initiativet.s — Kristiania Arbejdersamfund skulle i Söndags gifva en bal på frimurarelogen för 600 personer. — Kulturhistoriska föredrag hållas i Throndhjem at biskop Darre. — Romeriges rikaste man, en person vid namn Ole Ruud, afled nyligen vid 84 års ålder, efterlemnande en förmögenhet af ungefär 720,000 rdr rmt. En korrespondent från Ullensaker skrifver härom: Ole Ruud är ett bevis på huru långt man kan korivia, om man från den tidigaste ungdomen lägger skilling till skilling; men han har haft ett ledsamt och ohyggligt sif. Han flyttade från Ullens: till Nannestad, för det han på sistnämnde ställe kunde få några dalers mindre fattigskatt. Föröfrigt unnade han sig sjelf så litet godt, att han gick klädd som tiggare och lånade kläder af dem, som voro skyldiga honom, då han gick i kyrkan. Han fanns för en tid sedan sittande mycket sjuk vid vägkanten, efter det han besökt en man, som af honom lånat penningar. Han fördes af några resande till närmaste gård, der en qvinna sade honom att döden nu närmade sig. Han svarade att detta ej var möjligt, enär han ännu hade så mycket att uträtta i verlden, men en stund derefter afled han.