Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1867, sida 2

Gossen kämpade med sig sjelf, icke mot ett beslut, som han ej kunde fatta, ty han hade redan bestämt sig, utan emedan det föreföll honom svårt att uttala det för sin och moderns välgörarinna. Och likväl måste han det. Tårar fyllde hans ögon, och snyftningar afbröto hans ord. — Jag kan inte, mamsell, sade han. Jag måste gå med judarne, och jag skall vänta dem här. Jag har losvat dem det och måste hålla mitt ord. Om jag hade lofvat er något, mamsell, och ej höll mitt löfte, skulle ni inte då säga att jag var en dålig menniska? Han talade så ärligt, öppet och bedjande. —, Betänk om du går mot döden, Bernhard! sade Karolina allvarligt. — Och om jag måste gå emot döden, mamsell? Hvad var att göra gent emot gossens mod, ärlighet och fasta vilja? — Och han är ännu nästan blott ett barn, sade fru Mahler sakta till Karolina. — Gud skall vaka öfver honom. — Men jag måste likväl varna dig, Bernhard, återtog Karolina. — Om du ej kan draga dig tillbaka, måste du åtminstone känna den fara du trotsar, så att du kan ta dig i akt. Hon meddelade honom nu hvad hon sjelf hade sett rörande tulltjenstemännens närvaro, och hvad hon hade hört af skänkjungfrun. — Jag visste redan något, svarade gossen, — men jag fruktar inte dessa gränsvaktare, och inte heller regeringsrådet från Minden. Han måste nu gå.