Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1867, sida 2

ty de hade ej önskat få ljus. Framför värdshuset brann en lanterna, och vid dess sken kunde man, ehuru otydligt, urskilja ryttarne. Ur vagnen stego tvä herrar, hvilka man likväl ej kunde urskilja frän bersån, emedan hästarne skymde dem. De båda herrarne och ryttarne gingo in i huset. Det visade sig snart att Karolina ej hade misstagit sig, då hon ansåg ryttarne som preussiska tulltjenstemän. Från flera håll anlände till fots beväpnade män, hvilkas gröna uniformer, bössor och sidogevär förrådde gränsvaktare. Alla begåfvo de sig in i värdshuset. De båda fruntimren i bersån hade ej någon anledning att synnerligen bekymra sig om allt detta. Men det skulle snart blifva annorlunda. Skänkjungfrun kom hastigt till dem på några ögonblick, och hon tycktes synbarligen vara orolig. Förlåt mig, mamsell, sade hon, — om jag inte så snart kan återkomma till er. En mängd preussiska tulltjenstemän ha kommit hit, och de tyckas töreha någonting vigtigt här i trakten i natt samt invänta underrättelser här. De ha beställt qvällsvard. — Oroar det er? frågade Karolina. — Ack, mamsell, dessa tullkarlar äro ingen lycka för landet. Och då en sådan mängd tulltjenstemän komma tillsammans i hemlighet, då hotar alltid en olycka. Just i dag — — — Hvad har händt i dag? — Ett regeringsråd har anländt från Minden — — Skänkjungfrun tystnade. Oaktadt mörk