Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1867, sida 2

St — Och Gisbertina? sade domherrn, — hon vill tala med mig i qväll. Hon måste det. Men sörst bör hon vara ensam sör att komma på det klara med sig sjelf, och derefter har hon mycket att säga mig. Med generalen kan hennes hjerta ej tala ett ord; de båda förstå hvarandra ej. — Ett qvinnohjerta, sade mamsell Karolina, — kommer ej så sort på det klara med sig sjelf. Det lyckas bäst under den tysta, ensamma natten, då man inte kan sofva, utan vrider sig sömnlös på sitt läger. — Ah ha, flicka, utbrast domherrn, — känner du redan till det der? Ja, onkel Florens, då min mor dog och — — — IIm, Karolina, jag skall följa med er och stanna på Ovelgönne i natt. Gisbertina kan måhända hafva kommit på andra tankar i morgon, men då är ju äfven ingenting förloradt. Han gick för att tillsäga sin kusk att vänta på honom tills morgondagen. IIans vagn hade för längesedan återkommit från Hofgeismar, dit den hade fört kuriren. Till Ovelgönne kunde man endast färdas i bergchäs. Kort derefter blet det åter lifligt vid sågen. En vagn stannade framför värdshuset, åtföljd af flera ryttare, hvilka buro uniform, ehuru ej militärisk. — Det tycks vara högre tulltjenstemän från den preussiska gränsen, sade Karolina till fru Mahler. En af dem tycker jag mig hafva sett förr. Fru Mahler och Karolina voro ensamma i bersån, och skänkjungfrun hade skyndat in i värdshuset. I bersån var mörkt, —