Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1867, sida 2

ster, som ej på minsta sätt störde aftonens frid och lugn. De hade stannat qvar i den förr omnämnda bersån, och domherrn hade stundom gjort en liten promenad genom trädgården, hvarunder den täcka skänkjungfrun Henriette Brand hade hållit fruntimren sällskap. Dessa tre qvinnohjertan, eller åtminstone två af dem, hade så mycket att säga hvarandra, och äfven det tredje tycktes hafva öppnat sig. Då domherrn en gång hade företagit en vidsträcktare promenad genom trädgården och ut bland bergen, samt skänkjungfrun äfven under en längre tid varit frånvarande, herrskade vid deras återkomst en underlig, nästan högtidlig sinnesstämning hos de båda andra. De sutto hand i hand och deras ögon glänste; fru Mahlers förrådde utgjutna tårar, men glansen i Karolinas antydde den outsägliga godhet, som bodde i hennes hjerta. — Ja, ja, hade domherrn sagt om henne till gamla Christine på Ovelgönne, — om någon är olycklig, finns den präktiga flickan alltid till hands för att hjelpa! Så hade det troligen varit äfven här. Skänkjungfrun hade ej märkt det, men domherrns skarpa ögon sågo det desto tydligare. Men han sade det ej, och endast glädjen i hans lifliga ögon förrådde det. — Nu bryta vi väl upp, sade domherrn då det hade blifvit mörkare, — och jag för er tillbaka hem. — Med ett vilkor, onkel Florens, sade mamsell Karolina. -Jaså, du vill föreskrifva mig vilkor? — Denna gång, ja. Du stannar i natt på Ovelgönne.