Domherrn.) Historisk roman af J. B. Temme. — (Öfversättning af Sigfrid Nyberg.) ANDRA DELEN. I. Domherrn och smutgolaren. Skymningen hade inbrutit, ty solen hade edan en god stund försvunnit bakom iggegebirges höga spetsar. Det förnäma ällskapet från Hofgeismar hade lemnat len täcka Dahlheimersågen, der de hade lansat ända till mörkrets inbrott. Några var hade önskat fortsätta dansen vid ampsken, emedan solljuset ej är lämpligt ör en bal, och ett improviseradt dansöje i det gröna bör hafva sina pikanta idor. Men de äldre damerna hade ej sått in derpå, och sålunda afreste sällkapet. Under en tid herrskade nu det djupaste ugn vid sågen och i bergsklyftan, der len var belägen. I sjelfva sågen hade rbetet slutat vid solnedgången, och med le sista vagnarne af badsällskapet hade fven de sista gästerna aflägsnat sig. Men lonherrn von Åschen var ännu qvar dertädes jemte de båda damer han hade nedfört, nemligen mamsell Karolina Lohrnann och fru Mahler. Men de voro gä) Forts. fr. n:o 257,