honom med hela styrkan af mitt lidelsefulla hjerta, der så många och vilda lidelser kämpa med hvarandra. Jag känner mig sjelf, men har ingen makt öfver mig. Om den arme Gisbert är död! Om jag hårdhjertadt har jagat honom i döden! Hon kunde ej tala vidare för gråt. Domherrn hade ingen tröst för henne, och han tycktes ej vilja hafva det. — Du har rätt, sade han, — Gisbert är en ädel man; hans död vore en svår förlust för oss alla. Han är äfven en man af mod och ära, och han gick ut i fält, emedan han var trött vid lifvet, som du hade fördystrat. Det är således möjligt att han funnit döden under dessa skickelsedigra dagar. Men Guds nådiga hand kan äfven hafva uppehållit hans Kf af synnerlig nåd emot dig, Gisbertina, på det att du, om han återkommer till dig, åter må kunna godtgöra hvad du förbrutit emot honom. Föresätt dig nu detta, Gisbertina, och bed Gud att han täcktes återgifva dig din ädle make. Och utplåna dervid all din häftighet, ditt egensinne, högmod och alla dessa lidelser, om hvilka du talade, ur ditt hjerta, som ej är dåligt. Gisbertina var förkrossad. — Ja, jag svär det, onkel Florens! utropade hon. — Svär icke, Gisbertina. Huru ofta har, jag ej hört dina eder! Och ännu oftare har den arme Gisbert hört dem. Lofva det utan ed, lofva det inför Gud, Hon räckte honom gråtande sin hand. Generalens betjent nalkades nu och anmälte, att vagnen var förspänd, samt att generalen väntade på henne. Gisbertina begaf sig till vagnen, och domherrn blickade tankfullt efter henne. — Skall det slutligen hjelpa? frågade han sig sjelf. Han skakade på hufvudet. Derefter återvände han till bersån, der hans fruntimmer befunno sig. Slut på första delen.