Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1867, sida 2

ht 2— —— — —— Hon petraktade honom förvånad, likasom hade hon aldrig förr sett honom. — uru? Jag ser den preussiska uniformen här, och icke framför fienden? Officeren kastade en blick på generalens unisorm, men han vågade ej uttala sin tanke. Ceneralen gjorde det i stället. — Du ser ju äfven mig här i denna uniform, Gisbertina. — Stödd af två kryckor! utropade hon. Grefve Westernitz bugade sig tyst och aflägsnade sig. Generalen rynkade ögonbrynen. — Du har förolämpat en officer, tillhörande vår armå. — Kära onkel, sade Gisbertina, — det roar dig väl inte längre att stanna här? — Nej. — Får jag då be dig befalla fram vår vagn. Grefve Westernitz skall få upprättelse i morgon. Den hydige onkeln gick att ombesörja vagnen. Gisbertina kunde ej längre beherrska sig, utan sade: — Kom, kom, onkel Florens. Låt 018 skynda! Hon yttrade detta med ett så besynne rigt uttryck, att domherrn ville betral :ta henne, men hon skyndade före hon om ill en tät berså, och han följde henne . Bakom den täta löfväggen omfatt ade won honom, slog sina armar om hans b.a ls, tbrast i våldsamma snystningar och sade: — Jag är olycklig, gränslöst olycklig! ag har jagat den ädlaste man i dör len. ienom mina nycker, min egensinni, zhet ch hårdhet! Dock nej, inte genom min årdhet! Jag älskar honom ju, ä skar