Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1867, sida 2

viska kreditaktiebolaget försträckt det erforderliga beloppet. . Minskningen i inkomsterna har hufvudsakligen uppkommit genom den minskade bränvinstillverkningen. Då frågan bragtes å bane, att förhöja tillverkningsskatten från 60 öre till 70 öre pr kanna, hyste vi och uttalade den öfvertygelse, att denna åtgärd ej skulle medföra ökad inkomst, och vi tro att denna uppfattning skulle ha bekräftats af erfarenheten äfven om vanliga förhållanden fortfarit. Nu ha emellertid till skatteförhöjningen kommit äfven andra orsaker, som medverkat att minska tillverkningsbeloppet och dermed skatteinkomsten. De ovanligt höga prisen å spanmål och potatis göra det ganska betänkligt att förvandla dessa nödvändighetsartiklar till bränvin, hvarjemte bäde varans höga ps och minskad arbetsförtjenst för en stor del förbrukare hafva betydligt minskat konsumtionen. Dessa orsaker i förening ha föranledt minskning i tillverkningen. De offentliggjorda officiella uppgifterna till bränvinskontrollbyrån gifva vid handen, att bränvinstillverkningen under innevarande år torde komma att med fyra millioner kannor understiga det beräknade beloppet, hvilket gör en minskning i påräknad statsinomst af 2,800,000 rdr. Dertill kommer omkring 1,000,000 rdr minskad tullinkomst — också en följd af den minskade förbrukning, som härflyter från den minskade arbetsförtjensten i många yrken och måhända äfven till någon del från ökad sparsamhet hos dem, för hvilka inskränkning icke varit nödtvång. Således hafva å dessa två skattetitlar uppstått en minskning i inkomster af inemot 4 millioner rdr. Å andra sidan stiga de oväntade utgifterna för åtskilliga landsorter, som lidit af missväxt, till omkring 2 millioner rdr. Vihafva således en siffra af närmare 6 millioner rår, för hvilken riksgäldskontoret har att bära omtanken intill dess riksdagen öfvertager omsorgen att bereda tillgångar. Det hörer nemligen till vår egendomliga finansiella organisation, att finansministören icke behöfver sörja för hvar medel skola tagas. Har blott riksdagens anvisning på riksgäldskontoret erhållits, kan herr finansministern ganska lugn utassignera. Svårigheten att tillfälligtvis anskaffa medel är dock icke på långt när så stor som att utsinna lämpligt sätt att gälda den sväfvande skulden och att uppfinna utvägar att åstadkomma jemnvigt i budgeten. Dessa rigtiga åligganden tillkomma hr sinansministern. Att han dervid i första rummet skall tillse, hvilka utgiftsposter, som kunna antin, gen ur budgeteu försvinna eller väsendtligen till beloppen nedsättas, taga vi för gifvet. Dagens erfarenhet talar lika högt om nödvändighet af kparsamhet och inskränkningar i den allmänna hushållningen som i den enskilda, och det visar sig tydligen, att det icke är nog att, såsom den sista riksdagen gjorde, i möjligaste mån undvika nya utgifter; man måste äfven tillse att man kan spara något på de för närvarande utgående. Om kiaten låtit, liksom så många enskilda, det gå friskt undan med utgifter under den goda tiden, får staten äfven, likasom den enskilde, vidtaga förknappningar då tillgångarne blifva mindre ymniga. Tyvärr ha likväl representationen, enligt hvad vi ofvan erinrat, låtit törleda sig att så tungt belasta sjelfva den ordinarie staten, att ätven den största sparsamhet med afseende å tillfälliga anslag torde göra det nödvändigt att söka utfinna nya eller förändrade skattetitlar för att få jemvigt i budgeten; ty att låna till löpande statsutgifter lärer icke gerna kunna komma i fråga, såframt man är aldrig så litet mån om statens kredit. Man torde alltså få vara beredd på både att spara och skatta. Det blir riksdagens pligt att tillse, att icke någon utväg att spara lemnas obegagnad, och hr finansministerns att taga i öfvervägande hvilka beskattningsmedel, som kunna med hopp om framgång anlitas. Erfarenheten har nu visat, att penningar icke vinnas genom attt blott och bart höja afgiftsbelopp, och att man kan anse sig lycklig, om öfverdrifter i detta afseende icke bestraffa sig svårare än derigenom att förbrukningen af de för hårdt beskattade artiklarne minskas. Det problem, som i detta hänseende föreligger hr finansministern att lösa, är verkligen ganska brydsamt, och ingen lärer vara angelägen att göra honom äran af initiativet stridig.