Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1867, sida 1

— ———— — Hans lifliga ögon hade sett två personer, hvilka nalkades bersån från olika håll. Från dalen nalkades den lame skolläraren Hausmann, och från dansplatsen närmade sig general von Steinau på sina två kryckor. — De böra ej träffa hvarandra, sade domherryz till sig sjelf. — Åtminstone inte i dag. Steinau har förtjent sitt straff, och hans kryckor äro ett uttryck af Guds rättvisa. Han gick emot generalen. — Jag kommer emot er, frände Steinau; låt oss stanna, ty ni har svårt att gå. Jag ville endast se de sköna damer min andelige frände medtört. — Idel officersfruar, frände Steinau, rättare sagdt fruar och fästemör. — Ah ha, frände Aschen! — Och deras män samt trolofvade äro alla vid den preussiska armån; alla kamrater till ers excellens. — Men är inte skänkflickan ibland dem? Också hon, frände Steinau. Generalen hade synbarligen ämnat fortsätta sin väg till bersån, men vid domherrns sista ord stannade han, och hans ansigte fördystrades. Han vände sig om. — Har han ej blifvit tillräckligt strafsad? tänkte domherrn. — Jag följer er, frände Steinau, sade nan; — jag måste meddela er de miliäriska samiljehistorierna. — Som ni behagar, sade generalen allt. — Jag hoppas att det skall intresseral