Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1867, sida 1

från Berlin, hufvudstaden i en militärstat, i hvilken endast officeren var armåns representant; hon hade der nästan uteslutande umgåtts i kretsar, i hvilka officeren gällde mest. — Mitt kära barn, sade domherrn till skänkjungfrun, nu har jag en bön till er. Jag och mina damer här tillhöra ej partiet derborta. Ville ni vara så god och skaffa oss några förfriskningar hit? Flickan skyndade bort och återkom snart. Jag har ännu en bön, min kära Henriette, sade domherrn; — under den halftimma vi ännu dröja här tillhör ni oss. Ni och min kära Karolina tala med hvarandra om edra trolofvade, som båda äro ett par så tappra officerare, och dricka för deras lyckliga, ärofulla hemkomst. Och äfven fru Mahler skall klinga med er. Nå, — och du Gisbertina, vill du stanna här, eller föredrar du dansen derborta? Denna fråga kom helt oförväntad för Gisbertina; men hon fattade hastigt sitt beslut. — Du tillät mig julnyss, onkel Florens, att få följa dig. — Nå, så klingen då, barn. En sådan klang är äfven en bön till himlen. Måtte Gud höra den och edra hjertans varma önskningar! De klingade med hvarandra, ej högljudt eller jublande. Men äfven de svaga, darrande tonerna uppstiga till himlen likasom de tysta bönerna. — Prata nu med hvarandra, jag kommer straxt tillbaka, sade domherrn derefter plötsligt, och han yttrade detta med en ångest, som han knappt kunde dölja.