Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1867, sida 2

jungfruns bricka var redan i hans händer. — Och nu, min kära Henriette — sade domherrn. Men plötsligt föll något annat honom in. — Hör på, mitt barn, är er far ännu qvar här? — Han har gått bort på en stund för att se sig om i trakten. — Ja så. För oss nu till bersån, der ni satt med honom. Skänkjungfrun förde honom till bersån. — Och nu; — för två timmar sedan var en kurir från armön hos er. Han lemnade er ett bref från er trolofvade samt underrättelse om ett stort slag. Ni bör således känna detaljerna deraf. — De våra, svarade skänkjungfrun, — ha tyvärr blifvit slagna, och striden var mycket blodig. — Ja, ja, det veta vi. Er trolofvade är ju vid ett westfaliskt regimente? — Vid det femtonde landtvärnsregimentet, hvilket har lidit svåra förluster. — Skrifver er trolofvade det? — Ja, omedelbart efter slaget. — Har han nämnt några särskildta nan? — Ja, officerare, tillhörande hans regimente. — Till exempel? Skänkjungfrun nödgades besinna sig. — Ah, ri har väl under er själsrörelse glömt de fremmande namnen. Har han ej skrifvit något om en öfverstelöjtnant Friedricks, ehuru denne tillhör ett annat regimente? Ilos skänkjungfrun uppstod en plötslig aning. Ilon betraktade domherrns följeslagerskor. (Forts.)