Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1867, sida 2

Då de anlände till gräsplanen, tog gr ven af ditåt. Domherrn hade riktat sin blick dit bort. Han såg sin anförvandt, general von Steinau, sitta under en lind i närheten af de dansande och inbegripen i ett lifligt samtal med en skinutorr president från Kassel, som äfven tillhörde badsocieteten i Hofgeismar. En plötslig tanke uppstod hos domherrn. — Gisbertina, sade han, — har du sett en lång, blek, torftigt klädd man med en lam fot gå omkring här i närheten? — Nej, onkel Florens. — Desto bättre, sade den godmodige domherrn för sig sjelf. Nära värdshuset kom skänkjungfrun emot dem. Hon ämnade just bära en stor bricka med förfriskningar till dansot platsen. — God afton, mitt kära barn, sade domherrn till henne, — nu stannar ni här hos oss. — Men gästerna vänta på mig, nådig herre. Domherrn hade en utväg derför. Tre betjenter, som hade följt sitt herrskap från badet, stodo i närheten; bland dem äfven general Steinaus betjent. — Fredrik! ropade domherrn till betjenten, som dervid skyndade fram till honom. — Besörj uppassningen der borta med sina kamrater under en halftimma i stället för skänkjungfrun. Drickspengar få ni af mig. Fredrik kände sin husbondes anförvandt, kanske äfven hans kronthalrar, och skänk