Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1867, sida 2

Den sköna flickan hade rodnat ett ögonblick, men ej blifvit förlägen. Denna rodnad visade hennes hjertas lycka och förhöjde hennes skönhet. Hon stod der med fri, ädel hållning, lik en furstinna, och likväl så naturlig och enkel som mamsell Karolina Lohrmann. Sålunda såg fröken Gisbertina henne, och hon måste se upp till henne, ty Karolina var större än fröken Gisbertina, — en hög ädel gestalt, och hon var äfven skönare i sin enkla, stilla själsro. Med hvilka känslor fröken Gisbertina måste erkänna detta; — hvem kan väl utgrunda en stolt, nyckfull qvinnas känslor? En sak måste hon medgifva, att adel, äfven gammal adel, icke ensam gör allt. — Och, fortfor domherrn, — då jag berättat det för Karolina, hade hon ej längre någon ro; jag måste fara hit med henne och fru Mahler, hon måste sjelf af skänkjungfrun höra hvad hennes trolofvade hade skrifvit, och hvad kuriren meddelat henne. Äfven min Karolina har sin trolofvade i Blächers armå. Då domherrn sade detta, betraktade han sin niece med en besynnerlig blick, och hon måste slå ned ögonen. — Icke sannt, du följer oss ju, Gisbertina? sade domherrn. — Om du tillåter det, onkel Florens. De gingo fram till värdshuset. Grefve Westernitz hade följt dem. Domherrn hade ej tagit någon notis om honom, men då samtalet vidrörde slaget och mamsell Karolinas samt skänkjungfruns trolofvade, hade han kastat en flyktig blick på den unge herrns granna uniform; grefven hade dervid sänkt sina ögon.