Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1867, sida 2

Har du lärt känna skänkjungfrun när? frågade domherrn henne. Det var väl starkt för den stolta sröken. — Jag är ingen vän af skänkjungfrur, svarade hon kallt. — IIon heter IIenriette Brand! sade domherrn. — Jaså! — IIm, Gisbertina, du bör lära känna henne. Jag för dessa damer till henne, och du kan ju följa oss. — Jag tackar. — Tacka inte. Skall jag säga dig hvarför jag ledsagar dessa damer till skänkjungirun? Såsom dam af verld kunde Gisbertina ej säga nej. Hon teg således. — Jag var här för ett par timmar sedan fortfor domherrn, — om du så vill tör att anmäla dig och ditt sällskap. Jag fortsatte vägen härifrån till fots genom berget, och måste derför låta sätta mig öfver floden. Dervid mötte jag en officer, hvilken kom som kurir från Blichers högqvarter, — omedelbart efter en förlorad drabbning. De våra ha förlorat bataljen, Gisbertina, och de hafva, enligt hvad kuriren sade mig, lidit fruktansvärda förluster. Jag kunde endast vexla några få ord med officeren, ty han hade brådtom, han måste skynda sig till Kassel, och han hade tagit denna omväg till sågen endast för att lemna skänkjungfrun ett bref från hennes trolofvade, en af Blichers officerare, och helsa henne från honom. Jag berättade det för mitt käraste barn, min fosterdotter Karolina här, och — — Fröken Gisbertina måste vid dessa ord betrakta mamsell Karolina Lobrmann.