— Grefve Westernitz är en fåfäng narr, mitt barn, som endast kan älska sig sjelf. — Men han förstår att arrangera så bra! ö — De andra herrarne kunna det äfven. Och så var det. De unga herrarne från Kassel, Braunschweig och så vidare hade slagit sig tillsammans, fattat mod, ordnat en galopp och flögo nu i galopp att engagera sina damer. Fröken Gisbertina von Aschen satt emellertid på sin pilstubbe och lyssnade till flodens brus vid sina fötter, medan hennes ögon voro riktade mot de höga bergen, hvilka reste sig midt emot henne på den andra sidan om flodeu. Hennes tankar tycktes sväfva långt bort. Hon satt länge sålunda, hennes ögon fördunklades, och hennes bröst häfdes. Någon nalkades nu; det var grefve Westernitz, som hade beslutat följa henne oaktadt hennes förbud. — Så tankfull, min nådiga fröken? -Som ni ser. — Och vågar man fråga hvad det är, som sysselsätter er? — Jag tänkte på hvarför denna sida af floden kallas Hessen, och landet på den andra sidan Westfalen. Kan ni säga mig orsaken dertill? Grefven funderade, men svarade ej. — 0 ve! sade fröken. — Men ansträng ser inte, bäste grefve, vi skola lösa detta problem en annan gång. Låtom oss nu återvända till sällskapet och dansa. Hon steg upp, fattade hans arm och ämnade gå. Ett buller bakom dem hejdade dem De sågo sig om. En vagn for in i dalen ej från Hofgeismarvägen, utan från der