Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1867, sida 2

FRANKRIKL. Knappast kunde väl någon tidpunkt impa sig sämre för kejsarens af Usterrike besök i Paris, än den närvarande. Det var en missräkning, att lejonet skulle slita sig löst från klippan på Caprera, och denna s. k. flygt måste helt visst ganska betydligt nedstämma tonen vid de fester, som naturligtvis ändå måste gisvas för den höge gästen. Ingen kan — vid de vidt utseende närvarande förvecklingarne — undvika att fråga och ännu en gång fråga: Förestår en brytning mellan Frankrike och Italien? Ilvilka olyckor ett krig med Frankrike skulle bringa öfver Italien, måste stå klart — så synes det ätminstone för oss — för hvarje lugnt tänkande italienare, och det torde väl icke heller vara tvifvel om, att en tillfredsställande lösning af den romerska frågan skall kunna tillvägabringas efter öfverenskommelse med Napoleon III. En brytning med Frankrike kunde utsätta Italien för att förlora allt, som det sedan 1849 vunnit, och bibehållandet af ett godt för lande till Frankrike torde väl ändå endast kräfva eftergifter i det, som är mindre vi sendtligt. Det är väl icke så mycket om målet, som om medlen, hvarigenom detta skall vinnas, hvarom man tvistar. Alliansen de tvenne makterna emellan har hittills — i det hela taget — visat sig så stark och så naturlig, att den också endast genom våld kan upplösas. Det har derföre icko heller förefallit oss sannolikt, att den andra afdelningen af den romerska krisen skulle leda till en brytning mellan Frankrike och Italien. Vore det endast sistnämnde makt, som hade intresse af att bibehålla ett vänskapligt förhållande, kunde det visserligen vara fara värdt, att franska regeringen skulle missbruka sin ställning, men — efter allt uteende — borde Frankrike icke vara mindre intresseradt härför. Dock — händelserna gå ofta utom alla menskliga beräkningar, och i denna stund torde knappast någon kunna utvisa den gräns, inom hvilken förvecklingen skall stanna. Emellertid har ,Patrie under de sednaste dagarne flera gånger försäkrat, att Frankrike är villigt att låta den romerska frågan afgöras på en europeisk konferens, och Italien skulle härigenom undgå skenet af, att den slutliga lösningen bringas till rätta på ett för detta land mindre värdigt sätt — genom en enskild makts pätryskning. Den engelska ,Times förorder äfven en kongress. Vilkoret för en sådan måste naturligtyis likväl vara, att