Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1867, sida 2

— Det gläder mig, sade hon, — ty jag tror att ni är den enda förnuftiga menniskan här. Löjtnanten smålog. -— Min fröken, då vore jag ju den enda menniskan här, ty menniskan är det med förnuft begåfvade djuret. — 0 ve, bäste grefve, ni decimerar menskligheten! Grerven skrattade åter. — Ett ypperligt skämt, på min ära! — Låt oss tala om allvarsamma saker, herr grefve. — Som ni befaller, min nådiga. — Dansar ni? — Hvilken fråga! — Gifves här baler? — Tyvärr, nej. — Landtpartier? — De kunna arrangeras. — Arrangera då ett sådant. — I dag är det för sent. — Men till i morgon eftermiddag. — Öfverlemnar ni åt mig att välja målet för vår utfärd? — Jag är fullkomligt obekant med trakten häromkring. — Ah, jag vet här en täck, romantisk, syperb plats, dold mellan höga berg, genomforsad af en vild bergsflod, — Dahlheimersågen. -Kan man dansa der? — På en charmant gräsmatta. — Ypperligt! — Således i morgon eftermiddag. Jag uppgör denna sak med mina båda onklar. Dermed var saken afgjord mellan dem båda, men fröken Gisbertina yttrade denna dag ingenting derom till sina båda onklar. Följande dagen urskuldade domherrn