Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1867, sida 1

Men frökens andra onkel, domherrn von Åschen, sade med det sti lugn: — Du ville ju resa hit Gisbertina. Men hans anmärkning afväpnade henne ej. — Och hvarför? frågade hon. — Du skref till mig att det var för min skull. — Ja. Jag föreställde mig att der, hvarest min lärde, snillrike och framför allt så högaristokratiske onkel, domherrn och riksfriherren von Aschen sedan så många år tillbragt sina somrar, måste det intressantaste, älskvärdaste och elegantaste sällskap i verlden finnas. Och hvad fann jag? Oakel Steinan påstår visserligen att jag bör vänta, Gud vet hur länge, till dess jag lärt känna dessa menniskor närmare. Men hvad lönar det mödan att ära känna dem? Denna långa, stela grefvinna Wiereck, med sina båda lika så långa döttrar, hvilken sjelf ser ut som en humlestör med en tuppfjäder på toppen, och hvars döttrar likna hägrar; — gresvinnan Leontine en brun, och gresvinnan Adelgunde en grå. Eller skulle jag närma mig den gamla, bleka fröken Emerentia von Gansange, som lade embargo på mig redan i morse, för att skildra alla qvalen hos ett älskande hjerta, som vet sin älskade utsatt för de vilda slagtningarnes fasor? Men det är sannt, vi ha grefve von Westernitz, en gardeslöjtnant, hvars husaruniform klär honom så väl, och hans ansigte är så blekt, han hostar så intressant, och han är så olycklig att hans sjuka bröst hindrar honom från att deltaga i det närvarande ärofulla fälttåget, och likväl känner han sig så lycklig och så stolt öfver alt kunna säga, — och han säger det så anspråkslöst — att det förra