Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1867, sida 3

0 2 då är det lätt insedt huru, med liten möda, stora värf skulle kunna förrättas. Följ i öfrigt naturlagarne, men sök ej att gå dem förbi, och våra nu kala berg och hedar skola ss i en framtid lemna välsignelserik Blandade ämnen. Upptåg af pojkar. Från Stavanger s den 14 dennes: Såsom ett bevis på huru längt sh våra gatpojkar kunna gå i tjuspojkstre 4 kar tjena, att eu hop halfstora pojkar sistl. gärdag företogo sig att alldeles afkläda sig och splitter nakna spatsera omkring på Bergelandsgatan på ljusan dag. En i närheten boende man, hr N., utanför hvilkens fönster skandalen försiggick, hade dock den fyndigheten att springa ut och hopsamla samt intaga alla de aflagda klädespersedlarne, hvarpå han efterskickade polisen, som spelade slutakten i detta till tragedi förvandlade lustspel. Deltagarne i nöjet fingo en allvarsam efterrå ning, som sannolikt för framtiden skall betags dem lusten att offentligen på stadens gator visa sig i paradisisk drägt. Å börsen i Paris inträffade för några dagar sedan en viss uppståndelse med anledning deraf att på inre sidan af ett fönster en karrikatyr blifvit anbragt, framställande kejsaren såsom Polichinell. På näsan balanserade han en käpp, vid hvars ända grefve Bismarck och Garibaldi — med öfverskrift: ,,De svarta punkterna — befunno sig. Bredvid kejsaren stod kejsarinnan, hvilken uppträdde såsom sylfid och slog på en storjpuka, under det att kejserlige prinsen spelade en pajazzos y. roll. Man förundrade sig så mycket mer öfver tillkomsten af denna karrikatyr, som den måste ha varit ritad inne i vexelmäklarnes rum och gerningsmannen således var att söka bland denna så allvarsamma korporation. En poliskommissarie tillkallades, och denne lät genast borttaga karrikatyren. Det upptäcktes sedan att en boKhållare vid namn Oscar Rodriques var saker till det svåra brottet, hvilket han, inställd för polisdomstolen, straxt erkände. Nytt medel att framkalla känslolöshet. Det heter i Times för den 18 dennes: Ett nytt och värdefullt medel för utförandet af kirurgiska operationer utan smärta och utan de faror, som hittills varit förbundna med bruket af kloroform, har i dessa dagar blifvit upptäckt och offentliggjordt till allmänhetens bästa af d:r Richardson i :en berättelse om tvenne farliga operationer, som blifvit utförda af kirurgen Spencer Wells. I det sednaste numret af Medical Times berättas, att det i första fallet lyckades åstadkomma den fullständigaste känslolöshet under loppet af fyra minuter, i det andra under sex minuter. I båda fallen sjönk patienten så att säga omärkligt och utan kamp i ett tillstånd af fullkomlig känslolöshet för smärta. Detta värdefulla medel är , bichloride of methylene (2), hvilket skiljer sig från kloroformen genom den hastighet, hvarmed det framkallar känslolösheten. I ett fall, då man använde det i ett varmt rum, var fördunstning af detta fluidum så snabb, att det framkallade kalla rysningar hos den, som inandades det. Syvymaskinens uppfinnare, amerikanaren Elias Howe, har, enligt ett telegram från Förenta Staterna, aflidit i Bridgeport i staten Connecticut. Han var född 1819. Redan i mycket tidiga år måste han försörja sig sjelf genom att på en fabrik arbeta på kardor till bomull. Vid 17 års ålder hade han till arbetskamrat en kusin vid namn Banks; denne är numera generalmajor, guvernör öfver staten Massachusetts och talman i andra kammaren. Ännu år 1845 var Howe sabriksarbetare, då han började tänka på en symaskin. I April sydde han första gången på en sådan maskin och i Maj hade han den fullt färdig. Skendöda. I danska tidningen ,, Dagbladet läses följande: År 1839 bodde på Möen en skräddare, hvilkens ene dräng hastigt afled. Det var vid jultiden och man hade mycket arbete, som skulle blifva färdigt, hvarföre skräddaren och hans drängar måste arbeta hela natten. Det var ungefär vid midnattstid. Pigan stod vid köksspiseln och kokade kaffe till dem samt värmde samtidigt sina händer öfver elden, enär det var en bister köld. I köket funnos tre dörrar: den ena förde in till den kammare, i hvilken den döde skräddaren nu låg på sjette dagen. Som hon så stod der, hörde hon dörren långsamt öppnas, men det fattades henne mod att se sig omkring. , Huru jag fryser! sade en skälfvande och svag röst bakom henne och i detsamma kände hon sig gripen om armen. IIon utstötte ett rop och föll vanmäktig till golfvet, och då mästaren kom tillskyndande såg han både den döde och pigan liggande i kramp på golfvet. Skräddaredrängens ansigte var öfverhöljdt af blod och äfven den hvita liksvepningen var blodig. Efter flera veckors hjernfeber kom han sig och berättade: Ända från det ögonblick, man trodde honom vara död, hade han varit betagen af komplett lamhet i alla lemmar, hvarfö han icke förmådde att sjelf göra den obetydligaste rörelse eller frambringa ett ord, hvaremot han kunde både tänka och höra allt, som sades i rummet. Han visste att han skulle begrafras följande dag; hvarje gång han hörde vägguret slå tilltog hans ångest i den mest törfärande grad, ty hvarje slag förde honom närmare det förskräckliga ögonblick, då han skulle blifva lefvande begrafven. Under den sjette natten förnam han plötsligt en stark blodström, som kom från ena foten och brusade flera gånger brännande upp ät hufvudet, som om den velat bana sig väg genom hjernan; lamheten försvann så småningom, lifvet återvände i de styfnade lederna och han försökte resa sig, men hade icke nog kraft dertill. Då slog uret åter. Rädslan att falla tillbaka i det förra tillståndet grep honom med förnyad styrka, han ansträngde sig till det yttersta och förmåde slutligen gätta foten på gollvet, men då han skule gå, föll han och slog ansigtet blodigt. Det hjelpte, ty derefter reste han sig och kunde gå ut i köket. Resten är förut berättad. Ilan bosatte sig sedan i Köpenhamn, emedan han ej ville qvarbo i trakten. Pigan blef sedermera gift och lefver ännu. — En urmakare i Nestved dog af rötfeber. Emedan den gamla kyrkogården var full, hade man lagt ett nytt jordstycke dertill, och urmakaren var den förste, som skulle läggas der. Men, då han hade legat lik i 4 dagar, dog också borgmästaren i staden. Då för tiden var det vanligt att, när en tjensteman och en borgare i samma stad lågo lik pål en och samma gång och samtidigt en ny kyrkogård först skulle begagnas, så skulle tjenstemannen först nedsänkas i grafven för att inviga kyrkogården, utan hänsyn till att borgaren var först död, och derför sattes urmakarens kista i grafkapellet till den åttonde dagen efter borgmästarens död, då båda skulle begrafvas. Dagen före begrafningen kom urmakarens son hem och lät uppbryta kistan för att ännu en gång få se fadern. Det var 11:te dagen efter urmakarens död och alla familjemedlemmarne voro samlade. En; förfärlig syn mötte dem. Urmakaren hade varit lefvande i kistan. Svepningen var rifven i trasor, ansigtet var sönderklöst och nästan flådt samt blodigt, underläppen var afbiten och ett stort stycke kött var afbitet från högra handen tillika med 3 fingrar; ja, den dödes hela lekamen vittnade om dödskamp och den förfärligaste förtviflan. — En gammal i Köpenhamn boende skollärarinna, som var aktad af alla och älskad af många, har berättat följande: Då hon var litet barn, afled henÄnes moder, men oaktadt denna hade legat lik i 8 (gagar och hade alla ett liks kännetecken, ville ———2fn — — — —— DN ot FR V— PA Fm mn ATA —5 oh DA oc