länge varit föremål sör det ultramontana partietshat; af detta parti kallas han: ,,mannen från Chambery, semedan han i denna stad bade en sammankomst med kejsar Napoleon, just omedelbart innan han inryckte med sin armöå i Ancona och Umbrien, som derigenom injuria temporum lösrycktes från den helige fadrens välsignelserika spira och införlifvades med Italien. Cialdini har alltid varit räknad till den grupp af italienska notabiliteter, som anse sitt fäderneslands framtid bäst betryggad genom en allians med Frankrike. Det må äfven erinras, att Cialdini haft ganska allvarsamma kollisioner med Garibaldis friskaror, då dessa, på den reguliera armeens bekostnad, gjorde anspråk på att intaga en privilegierad ställning i staten. Om någon egentlig systemförändring torde det väl således knappast kunna vara något tal, då Ratazzi — som kändt är — äfven är en varm anhängare af den franska alliansen. Förhållandena göra ofta, att nya män träda till rodret, änskönt de i allt väsentligt dela åsigter med sina företrädare, och i en starkt upprörd tid lämpar det sig ofta väl att träda i spetsen för regeringen, helst då han, som fallet är med Cialdini, både hos nationen och krigshären kan viänta det förtroende, som fordras för att lyckligt kunna föra statsskeppet i hamn. Som vi sett, har Ratazzi vid do sednaste folkdemonstrationerna i Florens försäkrat, att ,regeringen skall häfda nationens ära. Det är på visst sätt sorgligt, att en man med Ratazzis antecedentia, att den ledande mannen under en konung, sådan som Viktor Emanuel, som satt krona och lif på spel i striden för sitt folks sjelfständighet, skall finna det nödvändigt att afgifva en sådan försäkran. Men under starka jäsningar tager folket ofta miste om sina bästa vänner. Visst är, att Ratazzi skall vara mera populär, då han nu afgår från regeringen, än då han tillträdde densamma. Om också man skall förebrå honom Garibaldis arrestering, hvartill mäktiga skäl snart sagt tvang honom, skall man dock — åtminstone framdeles — med tacksamhet påminna sig, att han under de allvarsamma förvecklingar, som förmått honom att afgå, undvikit all blodsutgjutelse, bibehållit vänskapen med Frankrike utan Italiens förödmjukande, samt att samma traktat, för hvilken han af aktionspartiet fått uppbära så mycket tadel, likväl icke afhållit honom att i parlamentet proklamera, det Rom tillhört och skall tillhöra Italien. Emellertid blefvo händelBerna Ratazzi öfvermäkfiga, ochinnan han afgått, lärer han nog haft heta strider att utkämpa. Den egentliga orsaken till minister-ombytet torde man kunna finna, bland annat, af en korrespondens till den österrikiska ,, Neue freie Pressc, der det heter: Et ministerråd, under konungens ordförandeskap, egde rum, d. 17 dennes, hvilket bevistades af en mängd militära notabiliteter. Befälet öfver samtliga truppama vid Kyrkostatens gränsor skulle emnas åt prins JIhunbert. I dag (d. 19) skulle italienska trupperna gå öfver påfliga gränsen samt fortsätta marschen rakt på Rom. Två divisioner under general Ricotti voro bestämda att ockupera staden, med undantag af Trastevere, der vatikanen ligger. Så ungefär voro de dispositioner, som italienska regeringen vidtagit den 17 om aftonen. Om detta är sannt, så har det således varit Ratazzis plan att energiskt påskynda besättandet af iRom. Viktor Emanuel synes länge hafva vacklat i sitt beslut, intilldess han den 20 mottog underrättelser från Toulon om de franska truppernas förestående embarkering. Från detta ögonblick förändrades situationen, och faktionspartiet torde nu genom Ratazzis afgång hafra förlorat hvarje utsigt att för närvarande drifva igenom sina planer. Opinione bekräftar uppgiften om den adress, som312,000 personer i Rom ställt till påfven derom, att han skulle begära den eviga stadens ockupation af italienska trupper, samt säger detta steg bevisa, att romarne voro alldeles mot en fransysk intervention. ,,Italia säger om den ifrågavarande adressen: ,,Denna fredliga manifestation bar mera värde än en insurrektion. FRANKRIKL. Jemte de många dundrande artiklar, som den franska officiösa pressen innehällit mot Italien, finnas der äfven yttranden, som gifva skäl till det antagandet, att päfven uttömt franska regeringens tålamod, samt att denna regering nu vill hafva ett slut på striden med den helige fadren. Erkebiskopen af Paris, Darboy, som oflent110t förllarat cCice för dan ScCimHtOn att nåf.