Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1867, sida 2

sig börå vara nöjd med hvad deraf han redan vunnit; president-embetet skulle störa bans nuvarande lugn och draga honom in i politikens stormar och larm; såsom general för armåen hade han att göra så mycket han kunde medhinna för att hafva tid öfver för sin familj och sitt hem; samt slutligen att han som soldat vunnit vänner nog i landet, så att han ingenstädes trodde sig vinna flera, men väl (på presidentstolen) förlora dem han vunnit. Chicago Tribune innehöll nyligen en berättelse från Washington angående ett samtal som Hon. Elihu B. Washburne skulle hafva haft med några vetgiriga partivänner rörande Grants polltiska ställning. Denna berättelse lyder sålunda: Gen. Grant står i den fullkomligaste harmoni med kongressen. Ilan är icke blott afgjordt för reorganisation, såsom kongressen föreskrifvit den utan specielt för det grundligaste genomförande a den negrerna beviljade borgerliga och politiska rättslikheten. Beträffande förändringen i krigsmi nisteriet har han stått i ständigt godt förhållande med Stanton; denne hade sjelf antydt för Grant sitt nära förestående entledigande och uppmana honom att antaga hans plats. Äfven Grants bre till Stanton och presidenten, som offentliggjordes vid kabinetts-förändringen, skrefvos efter föregå ende rådslagning med Stanton och med dennes fulla medvetande om deras innehåll. Under så dana omständigheter skulle det, enligt Washburnes åsigt, hafva varit rent af en straffvärd pligtförsumlighet från Grants sida, om han icke anta git embetet, och i hvarje fall vore det nu han: pligt att ända till kongressens sammanträde för blifva i embetet, äfven om presidenten önskad honom derifrån. General Grant vore mera ängslig öfver landets politiska läge, än han någonsin un der kriget var för dess militäriska. Under kon gressens sista session hade han personligen bed: åtskilliga senatorer att inskränka den presidenter medgitna rätt att afsätta militärbefälhafvarne i sö dern, ty redan då fruktade han hvad som nu verk: ligen inträffat. Det vore ett stort feltag att tre det general Grant hyste likgiltighet eller sorglös het i afseende på politiska angelägenheter. IIar läser sorgfälligt tidningar, pröfvar kritiken öfvel sitt sätt att gå tillväga o. s. v., och om hans bre offentliggjordes, skulle det visa sig att han är lik: jal och pålitlig som någon. Landet kunde var: kradt att det förr eller senare skulle i Gran nödgas erkänna sin trognaste och redligaste vär och att han förtjenade hvarje lojal mans fullastc förtroende.