— —— ———— — —— — — — Du vet ju hur jag häller af dig, sortfor hon. — Jag vet det, kära Jettchen! — Jag höll af dig redan då vi voro barn. Minns du hur vi alltid voro tillsammans? — Hur skulle jag kunna glömma det? — Vi vaktade korna tillsammans. 1 den djupa klyftan mellan bergen träffades vi, medan korna betade öfver oss på bergväggarne. Vi lekte tillsammans; det var så tyst omkring oss, och under veckor sågo vi ej någon annan menniska. — Och likväl blef tiden intelång, Jettchen; du kunde så många vackra historier. — Och du berättade om din mor. — Och du hade lärt att läsa och skrifva af din far, och du var större och äldre än jag, så att jag måste gå i skola hos dig — Och du, Bernhard, delade ditt bröd med mig. Du hade mer än jag. — Och du Jettchen byggde åt oss den täta hyddan af grenar och mossa, då regn och snö började komma. — IIyddan byggde vi tillsammans, Bernhard! — Du vill göra mitt hjerta vekt, Jettchen, utropade gossen plötsligt. — O, gör inte det. Jag kan inte lyda dig den här gången! — Är det då omöjligt, Bernhard? Han kämpade med sig sjelf. (Forts.)