— Tusen, tusen helsningar, min herre, och säg honom att mitt hjerta alltid är hos honom, och att min själ stundeligen ber för honom. — Gud skall höra edra böner! — Officeren räckte henne handen och steg upp i vagnen, som ilade bort med honom. Men skänkjungfrun, den preussiske löjtnantens trolofvade, måste betjena de nya gäster, som anländt, och hon hade ej ens tid att öfvertänka allt, som kuriren hade meddelat henne, och som uppfyllde hennes hjerta. — I qväll, då jag gått till sängs; tröstade hon sig sjelf. Huru trött hon måste vara om qvällen, sedan hon rastlöst arbetat från klockan sex på morgonen till midnatt, och huru hon den löljande morgonen klockan sex åter måste vara i verksamhet, derpå tänkte hon ej, och det störde ej hennes tankar under aftonen. Gossen Bernhard Henke förorsakade henne likväl bekymmer. Huru fullt hennes hjerta än var, hade hon ej glömt honom. Så snart hon åter hade ett ögonblicks ledighet, ville hon förmana honom. Då skyndade gossen fram till henne. — Jag måste bort, Jettchen, med mina judar. — Bernhard, Bernhard, kan du då inte lemna dem. — Jag måste skaffa min mor de trettio thalerna. — Och om du förorsakar henne sorg i stället. Om de måste bära hem dig som lik eller krympling? Gossen blef eftertänksam.