.I7t7 ?w i i sel, för att tillika anmäla att hessarne förhållit sig tappert i den heta drabbningen vid Quatrebras. Då jag skulle bege mig af, träffade jag ännu en gång den tappre löjtnant Becker. Han hade lyckats att åter förena sig med sitt regimente. Han visste om mitt upndras. och derför uppsökte han mig. — Vill ni taga med er ett bref från mig på vägen till Kassel? — Gerna, om det inte uppehåller mig för länge. . — Det gör det inte. Han nämnde för mig Dahlheimersågen, beskref vägen dit, nämnde ert namn, satte sig vid en trumma, framtog ur sin plånbok ett pappersblad och en blyertspenna, och inom några minuter var biljetten färdig. Han är rask i allt, både i att skrifva och i att anfalla fienden. Officeren tystnade. — Han lefver! sade flickan för tredje gången. Derefter fördystrades uttrycket af lycka och glädje i hennes täcka ansigte. — — Men kriget är inte slut ännu, och troligtvis återstå flera strider? sade hon till officeren. — Men lyckan står dem djerfvom bil svarade han. Han måste nu aflägsna sig. Han var äfvon en rask, beslutsam man, och medan skänkjungfrun sysselsatt sig med judarne, hade han legt domherrns kusk att föra sig till Hofgeismar, der han kunde få extraposthästar till Kassel. Han tog afsked af skänkjungfrun. — Hvad skall jag säga löjtnant Becker, mamsell? Jag träffar honom om tre dagar.