— — —— ———— —— väntar lanciererna. Han låter dem komma helt nära, hvarefter han störtar fram och hans folk aflossa en, två, tre salvor. Han sjelf hade sprungit emot sqvadronchefen, aflossat sitt gevär emot honom och sårat honom, så att han vacklade i sadeln. Hela sqvadronen råkade i förvirring, ty den trodde väl att hela hålvägen var besatt, och kastade om sina hästar, innan tredje salvan; lossades Den preussiska bataljonen var räddad. Gamle Blicher hade med sina skarpa ögon sett allt detta, och en adjutant sprängde genast bort till den modige underofficeren, samt beordrade honom och hans lilla trupp att genast infinna sig hos fältmarskalken, hvilken vid deras ankomst frågade underofficeren: — Underofficer, hvad heter han? Och då underofficeren hade sagt sitt namn, ropade generalen: — Gossar, följen er löjtnant! — Och tilliBecker sade han: — Löjtnant Becker, fortfar att leda ert folk lika så klokt och tappert som nyss! —!Jag var närvarande jemte en mängd officerare, mamsell, då detta skedde, och våra hjertan klappade lifligare. Med ett ,,hurrah skyndade löjtnant Becker och hans folk tillbaka till striden, men oaktadt den tapperhet preussarne ådagalade, kunde segern ej tillkämpas, ty kort derefter måste vi retirera. Då fältmarskalken såg att slaget var förloradt, afskickade han kurirer åt alla håll för att rapportera hvad som hade skett och hvad som var att vänta under de nästa dagarne, på det att ej ryktet måtte öfverdrifva och alstra modlöshet. Ty mod och hopp öfverge aldrig gamle Blicher, och segern måste slutligen blifva hans. Mig sände han till min kurfurste i Kas