Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1867, sida 2

Ett annat förhållande inträder äter med enskilta handlingar och enskilta personer. De måste vara fridlysta. Att stämplas såsom ,tjuf och våldsverkare, då man icke är dertill lagligen förvunnen, utgör en kränkning af den medborgerliga friheten, mot hvilken statens lagar måste skydda den angripne. Sådana angrepp tillåtas ej strafflöst i det muntliga talet; skulle de då tillåtas i tryck, inför en stor allmänhet? Ingen verklig vän af tryckfriheten kan medgifva detta. Det är icke frihet, att tjufswven får strafflöst taga min egendom, utan det är laglöshet och ofrihet. Så är det icke frihet, att smädaren får strafflöst I kränka min heder och mitt goda namn, utan det är laglöshet och våld. Här kunna möjligen lagar undvaras, då det allmänna rättsmedvetandet är nog sstarkt att qväfvå belackaren under sin svibas tyngd. Men eger detta medvetande icke en sådan kraft, så framtvingas lagar till att skydda den förorättade. Så är det alltid frihetens missbruk, som åstadkomma lagar, hvilka lätteligen blifva missbruk af motsatt art. Dessa satser äro så sjeliklara, att de icke kunna motsägas, ty sjelfve missdådaren inser rättvisan deraf, att hans brottsliga handlingar blifva bestraffade; men frågan är: om och i hvad mån de här äro påkallade, eller huruvida de hafva någon tillämpning på vära förhållanden. Vi påstå icke ovilkorligen att så är sallet. Vår tryckfrihetslag lemnar verkligen den enskilte det skydd, som påfordras, i det den stadgar stränga straffbestämmelser mot de förbrytelser, hvarom här är fråga. Men icke förthy är det en mycket. rådande mening i landet, att den enskilte icke kan på detta område erhålla den rätt honom tillkommer, tillföljd af dels ansvaringssystemet, dels det bristfälliga sättet för juryns bildande. Pressen har sjelf insett det i viss mån befogade i detta tal, och deraf har följden blifvit, att nästan alla hederliga tidningsredaktörer äro numera sjelfve ansvarige utgifvare för sina blad. Då återstår endast juryns sammansättning, hvilken likväl är rätt farlig för sjelfva tidningsutgifvaren. Vi tro alltså, att allmänhetens föreställning om pressens strafflöshet hvilar på ettmisstag, hvilket framgår af flera tryckfrihetsmål, der den anklagade blifvit tälld, mången gång på ganska lösa grunder. Här gäller alltså blott att beifra en öfverträdelse, och först efter det ett sådant förfarande, när det visat sig hvila på goda. grunder, förfelat sitt mål — först då må. man klaga öfver lagstiftningens brister. Derföre onska vi, i tryckfrihetens intresse, att dess verkliga missbruk måtte beifras, likasom vi i samhällsordningens intresse påyrka att lagöfverträdelser af annav art må bringas till rättvis näpst. Den kotteri-eller skrå-anda, som uppfattar saken annorlunda, skadar det intresse det tror sig skydda. Om t. ex. en presterlig korporation söker törhindra åtal mot en brottslig medbroder, så gagnar den ingalunda sin egen sak, utan tvertomBäst likväl om sådana åtal icke behöfvas. Men det vinnes ej dermed att presterskapet söker öfverskyla sina medlemmars fel, utan snarare dermed, att det allvarligt varnar dem, förehållande dem hvad. deras frid tillhörer. En sådan varning: skall helt visst af mer än en egenrättfär-dig prest betraktas såsom en obefogadt 5hotelsek; men saken är derföre icke mindre riktig och angelägen. : Detsamma gäller inom pressen. Bröderne må öfverse med hvarandras svagheter — det är godt och väl. Men dessa ysvagheter kunna blifva af den art, att öfverseende blir medbrottslighet. Vi hafva alldrig velat åt pressen vinna större makt och inflytande än den bör ega; men vi hafva varit angelägna om bevarandet af dess anseende inför den allmänhet, som här dömmer, och dömmer alltför mycket alla tidningar efter fåtalets fel. Denna solidaritet mellan alla pressens organer berättigar hvarje särskild sådan organ att först varna och sedan två sina händer. Skandalen — d. ä. den allmänna förargelsen — kan lätteligen blisva oss alla öfvermäktig. Franska bankens till ett oerhördt belopp, nära 1,000 millioner francs, uppsvällda metallförråd har rönt en minskning af omkring 50 mill. francs, utan att man rätt känt anledningarne till detta uttagande af guld. Det antages emellertid stå