Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1867, sida 2

Han räckte skolläraren och flickan handen samt aflägsnade sig. — Hon skulle inte kunna dansa i dag, sade han till sig sjelf, — men Gisbertina kan det. . Han tog vägen mot sågen och till färjstället der bakom, ty han ville låta sätta sig öfver Diemel. Från andra stranden förde en fotstig öfver berget till Ovelgönne, och domherrn hittade vägen fullkomligt, Färjan satte af med honom. Då de hunnit temmeligen nära der andra stranden, hördes derifrån bslagen af en häst. Man kunde ej änm. upptäcka något, ty genom berget sträckte sig en hålväg ned till dervarande färjställe. Domherrn blickade ditåt; ty en häst bland bergen der var något sällsynt. Slutligen framkom ur bålvägen en ryttare, ledsagad af en vägvisare till fots. Ryttaren var en officer, och domherrn kände igen den hessiska uniformen, Båten hade i detsamma uppnått stranden, och domhorra sprang i land. Offioeren kastade sig af hästen. — Det passar bra, sade han, — då behöfver jag inte vänta. Han lemnade hästen och pengar åt vägvisaren samt ämnade stiga in i båten, men han hejdade alg och vände sig till domherrn, som hade stannat bredvid honoma. — Ni kommer ju från sågen derborta, min herre? — Som ni ser, min herre. — Är ni bekant der? — Temmeligen, — Finns der en skänkjungfru vid namn Henriette Brand?