Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1867, sida 1

Kaptenen svor ohyggligt, och doktorn såg förlägen ut. — Karlen böll sig ej stilla under operätionen, sökte han urskulda sig. — Jag är förlorad, ropade kaptenen, — jag kommer på sästning. Konungen har frågat efter karlen, och jag har nödgats begagna allehanda förevändningar. Doktor, kän då ingenting vidare göras? — Man måste försöka att bryta af benet ännu en gång och dervid gå till väga med den störsia omsorg. — Låt i ou karlen, så att han inte kän röra en enda muskel, ropade kaptenen. Högvördige herre, jag kan ej säga er nuru jag dervid var till mods. Jag vet ondast att jag grät som ett barn: Jag ropade min far och mor om hjelp, ehuru le: voro långt borta; — jag var ensam land grymma menniskor, som ej hade något hjerta! Mitt ben blef ännu en gång afbrutet. Jag led de gräsligaste qval, — och allt örgäfves. Jag förblef en krympling som örr, och hela min kropp var derjemte örstörd. Nära ett år förgick innan jag unde utskrifvas från lasarettet. Hvad kulle det blifva af mig, då jag hade lemlat det? Jag kunde ej förblifva soldat, ;ch ehuru jag hade en vacker stil, ville nan ej använda mig i kompagniexpediionen. Man skydde min närvaro, ty jag ar en lefvande förebråelse för dessa herar. Hvad de hade gjort emot mig kunde komma för konungens öron. Jag har albrig fått veta hvad de hade sagt honom. in dag kom fältväbeln till mig och medlelade mig, att herr kaptenen af särskild sunst och nåd hade utverkat åt mig en