Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1867, sida 1

skedande ur tjensten. Vet ni då ej något medel, doktor? — Det finnes ett, som man kunde försöka. — Hvilket då? Ä — Vi afbryta karlens genom krökning förkortade ben och läka det rakt. — Går det an? — Ja, om det lyckas. — Genast, doktor; det måste lyckas. Jag glömmer aldrig den hemska glöden i kaptenens ögon, då han sade detta. Jag var nära att förlora medvetandet af fasa. — Det kan icke ske genast, sade läkaren. Det kräfver åtskilliga förberedelser. — Jag tillåter det inte; det är mitt ben! ropade jag. Man skrattade ut mig. . — Du har ingenting här att säga. Jag fördes till ett enskildt rum, dit endast kaptenens förtrogna fingo inträda. Doktorn träffade sina förberedelser. Efter en månad återkom han, åtföljd af fyra kirurger med instrumenter, maskiner, jernskenor och bandager. Två underofficerare åtföljde dem. Jag afkläddes och mån fasthöll mig, hvarefter doktorn arbröt mitt ben med en maskin. Det var en gräslig smärta; dock vill jag ej tala derom; men min vrede, mitt raseri, — dock hvartill tjenar det att nämna detta! Det afbrutna benet spjelades, och derefter måste jag åter under ett sjerdedels år ligga fastsurrad på sträckbädden. Då jag slutligen steg upp, var benet nästan lika så kort och fullkomligt så styft som förut.