Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1867, sida 1

Jag behandlades vil inom kompagniet, men hvad gagnade det mig? Jag förblef slaf, och Gnoton var dessutom svår nog. Jag hade nyss fyllt aderton år, min kropp stod ännu i sin utveckling; och ehuru jag tidigt skjutit upp till en ovanlig längd, så saknade dock mina lemmar ännu , behörig styrka. Efter sex veckor började jag erfara i min venstra fot först en matthet och sedan en smärta, som alltjemt tilltog; på venstra sidan måste jag bära den tunga musköten. Tre veckor derefter måste jag släpa foten efter mig, och efter ytterligare tre veckor var den förlamad. Kaptenen hade i början trott att jag förställde mig; derefter blef hab orolig och lät kompagniexkirurgen undersöka mig. Denne trodde att jag ännu växte; det skulle gå öfyer och jag blifva ännu längre. Nen jag växte ej, mitt ben svullnade, jag kunde ej stödja derpå, och regimentsläkaren tillkallades. Han antog ett betänkligt utseende samt lät föra mig till lasarettet, der jag sastspändes vid en sträckbädd. Der låg jag i tre månader utan att kunna röra mig. — Svullnaden i mitt ben upphörde, äfvensom värken, men då jag steg upp, var det sjuka benet en tum kortare än det friska; jag var en krympling. Kaptenen svor förfärligt. — Hvad är att göra, doktor? frågade han regimentsläkaren. — Släppa karlen, herr kapten. Kaptenen svor än värre. — Det är omöjligt. Konungen har frågat efter honom och har befallt mig behandla honom väl. Jag äfventyrar mitt afsked, om jag måste anmäla karlens af