Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1867, sida 1

hort att jag ej förmådde framföra ett ord. Men fru Rietz varseblef äfven hans hotande min, och hon anade hvad den innebar. — Herr von Steinau! sade hon sakta till honom. — Hvad befaller ni? svarade han. — Göär ej karlen något. — Min nådiga fru — — — Jag ber er derom! — Men hans fräckhet. — Ert hedersord, herr von Steinau, att ej något vederfares honom. Hon utsträckte sin hand mot honom. Han nödgades fatta den och trycka sina läppar mot handsken. :— Har jag det? frågade: hon. — Som ni befaller. — Fru Rietz, ers högvördighet hade äfven sina goda sidor, och många stackars menniskor måste prisa: hennes medlidsamma hjerta. — Hm, sade domherrn till hälften för sig sjelf, — således kysste herr von Steinau hennes hand, kallade henne nådig fru och emottog befallningar af henne! — Men fortsätt! Skolmästaren berättade vidare: Konungen måtte hafva hört de bådas. hviskning, ty han vände sig om, och dervid såg han äfven mig. Min plan hade strandat, jag återvann ej min frihet. En djup smärta och fullkomlig modlöshet hade plötsligt gripit mig, och jag måtte hafva blifvit likblek. Konungen såg detta. — Behandla karlen mildt, så att han kan uthärda tjensten, sade han till kaptenen.