— Som mjölk och bär, madame; fin om hakan som en flicka. I detsamma log han. — Ståtliga flickor om sju fot! Ett sådant garde! Skada att det är omöjligt! Den andra damen, som tycktes vara en hofdam, anmärkte: — I Afrika, Ers Majestät,.lär det finnas potentater, som hålla ett amazongarde. — Äro äfven officerarne qvinnor? frågade konungen. — Alla, till och med generalen. — Inte så tokig id6! skämtade konungen. . Derefter vände han sig åter till mig och sade: — Ditt namn? — Heinrich Hausmann, Ers Majestät. — IIvarifrån? — Från Westfalen. — Dugtigt och bra folk de westfalarne, sade konungen. Nu gällde det. — Men, Ers Majestät — sade jag. Han betraktade mig förvånad. — Icke bra folk? — Jo, Ers Majestät. Men man har med våld ryckt mig från mitt hem. Jag var seminarist, bestämd till skollärare — — Konungen afbröt mig. — Således kan du läsa och skrifva? — Ja, Ers Majestät. — Godt, då kan du avancera till underofficer. Derefter gick konungen vidare. Jag kunde ej lemna ledet och följa honom, men jag ämnade ropa efter honom och anhålla om min frihet. Då trädde kapten von Steinau mellar honom och mig samt betraktade mig så